Nu är de färdiga. Mina alldeles underbara gamla möbler. Som behandlats med kemikalier och med varsam hand. Det är en så påtaglig känsla, hur förtjust jag är i dem. Mina händer liksom måste stryka på dem. Och jag står still och bara tittar. Det är att de är gamla och attraherar än. Det är ytan. Det är snitten. Och det är de vackra benen...



Fast det blir ett problem att bara titta på detta vis. Vardagsrummet är kliniskt rent. Problemet är bara att resten ev mitt bo befinner sig i total kaos. Jag har städat mig ut i resten av lägenheten. Flyttat grejor alltså. Därav att gardinerna inte är uppe igen.Det finns ingen yta för strykbrädan.
Än.



Möbeläpplet är själagott...