Fick idag någons omdöme om att vara klok och förståndig. Det vet vi alla hur det är. Med skomakarens barn. Man lever inte alltid själv som man lär...

Den bekräftelserna kom ifrån var däremot klok och förståndig som lyssnade och tog till sig. Gränsen för ren utmattning är där annars, så som jag ser det: mycket nära.

Men en del av det jag fick sagt var inte bara "kloka råd". Det var livsdetaljer som jag faktiskt försöker leva efter själv. Numera.

Läste någonstans att det vi i dagligt tal kallar "utbränning"  - detta vedervärdigt överdrivna uttryck som egentligen "bara" pekar på utmattning och depression - som väldigt många vill påpeka har sin orsak i arbetssituation, egentligen "bara" handlar om 25%. Resten av orsakerna hittar man i det sociala livet, i kärleken och i ekonomin.

Har man en enda gång sett en person med "riktig" utbränning, så slutar man missbruka orden i vardagslag. När starka, kompetenta och annars alltid glada människor hamnar i fosterställning och inte längre vare sig kan eller bryr sig om kroppens funktioner förutom att allt vad språk heter försvinner: kan vi snacka om att man är bränd
i båda ändarna....

Åter till ordningen (till det jag ville få sagt). Jag kände mig stolt idag när jag exemplifierade för den otroligt pressade personen som var så nära en kraschlandning, och personen nappade för vidare utveckling av hur man "kan" göra med ditt o datt. När personen "faktiskt" var beredd att fokusera på sig själv och sin absoluta närhet istället för som i inledningen när det var "fel på jobbet". Personen ifråga kom själv på flera verktyg att ta till för att klara de närmsta dagarna. Och framförallt kändes en tydlig övertygelse att det nu en gång för alla skulle genomföras förändringar på flera plan, inte minst de personliga.



Det är ju så jäkla simpelt att "om" man nu hamnar i ett läge där båda ändarna är färdigbrända, så tar det ingen tid alls, så finns det där nån annan som tar vid och fixar. Både på jobbet och hemma.

Själv struntar jag i massor av mina tidigare måsten, och märkligt nog så funkar det. Jag trivs med att upptäcka frånvaro av ångest när jag struntar i vad jag "borde" och "måste".

Jag borde ringa den och den - nä, varför det? Jag har inte tid eller orkar inte just nu - vill man prata med mig så får man söka mig.

Jag måste vattna blommorna - nä, varför det? Det finns ju folk som lever på att plantera och sälja nya.

Jag borde putsa fönstren - nä, varför det? Det händer ingenting med mitt liv om jag inte gör det.

Jag måste och jag borde har inte här att göra längre.

Nästa steg är att inte få dåligt samvete för att andra inte mår bra och inte har det drägligt såväl socialt som ekonomiskt. Det kan jag möjligtvis möta, och lyssna till, men jag kan inte längre rodda i uppgifter jag inte blir ombedd att rodda i. Och jag kan inte låta min intuition ta kål på mig. Säger man inte till mig hur man känner, så får det stanna därvidlag.

Snart nog blir jag lika klok och förståndig som jag förväntades vara idag.
Ett gott samvete är högsta prio just nu.