Slank in en stund på Olsson tyger idag. Skulle bara titta.
Det var kanske inte så förvånande att mina steg ledde rakt
mot kassan en liten stund senare. Med en rulle vackert tyg
under armen...



Ett önskejobb när jag var barn, var just att få jobba i en
tygaffär. De hade så stora fina saxar som lät så skönt när
de (tanterna) klippte tyget mot bänken.



Tog beslut om att köpa ett stycke tyg där idag. Ett stycke
som delat på mitten kommer att fungera fint som vepor
där mönstret kan komma till sin rätt. En kund var före mig.
Där fanns fyra expediter bakom kassan. Så jag frågade om
det var möjligt att hon klippte isär stycket. Senare blev jag
irriterad på min efterklokhet. Jag borde verkligen inte gått
i polemik med en så katastrofal servicepersonal.

- Nej, det brukar vi inte göra.

- Jag förstår, men det kanske går bra om jag själv håller i saxen?

- Nej, man får faktiskt klippa sitt tyg hemma. Här blir det för trångt med alla kunder.

- Okej, men.... (lokalen var tom).... det skulle underlätta om jag ändå fick, eftersom jag då slipper lägga så fint tyg på golvet.

- Det får alla göra ibland.

- Mm, det ser tomt ut här nu, kan jag passa på tror du?

- Gör som du vill.

Och så försvann alla de andra expediterna in i nåt utrymme bakom medan jag klippte. Men då missade de historien om min barndom som hon (den sura) fick sig till livs. Att jag nu äntligen, 40år senare provade på mitt önskejobb. Vad jag dock inte fick sagt var: att i min dröm ingick att göra alla kunder nöjda. Att jag skulle lagt stor heder i att aldrig nånsin bli baktalad som sur, otrevlig och med komplett frånvaro av servicekänsla som tygäffärspersonal.