Jag drog ett kort:



I vårt samhälle har i synnerhet män fått lära sig att inte gråta, att sätta ett modig ansikte på saker när de blir skadade och att inte visa att de har ont. Men kvinnor kan falla i den fällan också, och alla vi på ett eller annat vis kanske känner att det enda sättet att överleva är att stänga av våra känslor så att vi inte kan bli sårade igen. Om vår smärta är särskilt djup, försöker vi kanske även att dölja det för oss själva. Detta kan göra oss frysta och stela, eftersom vi innerst inne vet  att en liten paus i isen kommer att befria det onda att börja cirkulera genom oss igen. De regnbågsfärgade tårarna på denna persons ansikte har nyckeln för att komma ur denna "is-olation". Tårar, och endast tårar, har befogenhet att smälta isen. Det är okej att gråta, och det finns ingen anledning att skämmas över sina tårar. Gråt hjälper oss att släppa taget om smärta, tillåter oss att vara varsamma med oss själva, och slutligen hjälper de oss att läka. Osho Zen Tarot

En fjortonårig tös var så himla ledsen idag.
Inte konstigt med tanke på att det i sig är ursvårt att vara fjorton bast, men även för att det är bautasvårt att umgås med andra fjortonåringar. Särskilt om man kärar ner sig i samma kille.

Hon tilläts gråta färdigt. Och gullades med sockerbulle.
Men det ville inte riktigt ge sig. Och mamman tröttnade.

Jag undrar om det inte är alldeles naturligt att göra som bebisar. När de gråter sådär förfärligt svårt och man tröstar med nappen. Då blir de tysta. Bara för att alldeles strax fortsätta sin gråt. Nu med samtidig balansering av napp. Därför att det helt enkelt är så skönt att gråta och bli tröstad.