Glömde fira jubiléet när den här bloggen passerade fyra år i juni.

Hur många ggr har jag skrivit om samma sak här? Säkert upprepade. Och det som jag utelämnat allra mest om mig själv är säkert mina tänder. Det retar mig så in i vassen att jag ju egentligen har kalasbra tänder - vilket frånvaro av regelrätta hål och kariesangrepp sedan urminnes tider vittnar om. Det som är katastrof är ju "bara" det att man då, när det var tidigt sjuttiotal - tyckte att amalgam var så fantastiskt bra att mina stackars (och alla andra ur samma generation´s) kindtänder fylldes till bredden. Nu, sisådär 40 år senare funkar det allt annat än ens okej. Nu raserar alltsammans. Nu tappas det amalgam så till den milda grad att något underlag för reparation inte längre finns. Av fyra käktänder finns tre kvar. Samtliga är som gjorda av amalgam. Ingen av dem duger att nånsin mer lagas upp. Rötterna är okej, men man vågar inte ge sig ner med armeringsjärn, eller vad de nu använder. Så därför skickade min underbara tandläkare specialremiss. Jag är beredd att betala för titan. Och så kom det svar strax före semestern. Att käkbenet inte heller dög något till. Visst kunde de borra ner titanskruvar, men då skulle jag först donera ben från min egen höftkam och sen invänta om käken godtog inplantatet. Nejtack...

Så vi kom överens om att jag ändå skulle försöka leva med bristerna tandhälsan innebär. Så länge det gick.



En och en halv månad alltså.
Nyss släppte den viktigaste, för att inte säga enda: tuggytan...
25'770kr i kvarskatt igår och nu det här.




                                 

                                          Jag blir tokig !