Det kan verka suspekt. Med Novelty Accordion och Livet i Finnskogarna, men det har sina rötter i min barndom. Och goda rötter från barndomen återspeglar trygghet. Rötterna i det här fallet stavas Dragspel. Av o till är det även en dröm som jag själv vill bemästra. Tänk att bemästra ett knappdragspel. Också får jag lägga till, eftersom munspel är en annan sån grej. Om livet bara tillät, vore det inte alls omöjligt att jag skulle försöka mig på. Men ålder, tid och pengar finns inte. Jag får fortsätta drömma. Och fortsätta återfalla till lyssnandet.



När jag var ytterst liten fann min då ganska unga mamma sitt livs kärlek. Och han blev den far jag aldrig hade, och föralldel inte heller fick behålla. De tu blev i alla fall makar och deras kärleksbarn såg ljuset 1964. Denne man och tillika min plastfar hade ett knappdragspel som flitigt användes. Medan han var någotsånär frisk tänker jag nu. Och det måste ju ha varit väldigt tidigt i mitt liv. Eftersom han dog 1966 (1967?). Det sista året (de sista åren?) var präglat av svår sjukdom och elände.

Men jag minns spelglädjen. Hur glad mamma var. Hur hon dansade och stampade takten i sin ensamhambo. Och hur inne i spelet han var. Hur han blev ett med tonerna. Och hur han liksom sprätte till med fingrarna för att sätta knorr på sina stycken. Och hur gott mamma sjöng med. Jag minns med vilken kärlek hon tittade på sin Bertil. Jag minns allt det där som om det var igår. Och ändå var jag kanske bara tre, på sin höjd fyra år när det spelades som mest.

Ibland, när det är rörigt är det inte så konstigt att jag ger dragspelsmusiken mitt utrymme. Det är förknippat med något gott. Något jag kunde lita på. Något glatt och lättsamt. Och, ju äldre man blir, ju nämre kommer man sina rötter. Omedvetet söker hjärnan efter trygga vilsamma återkopplingar. I mitt fall dragspelsmusik.

Tillägg: Jag brukar ju berätta för min tossiga mor om vad jag skriver här. Det som handlar om henne alltså. Så ock denna gång. Hon mindes inte exakt vilket år Bertil dog - tidsminnet är minst sagt borta, men hennes musikminne är intakt och hon bekräftade att Bertil spelade Novelty Accordion, som anses vara lite svårspelad. Och hon påpekade, strax innan hon började nynna: att han spelade den fint. Så nynnade vi den tillsammans så gott det gick en bit. Jag frågade om hon ville höra klippet från Youtube och drog igång högtalarna i luren. Tossiga morsan njöt ljudligt. Hon nynnade och hummade och sjöng! Sista biten var hon alldeles tyst och när den tog slut kom frågan:

- Var det Bertil som spelade?