Ingen gång, förutom vid lånat Guitar Hero har jag vare sig varit intresserad av, eller blivit inbjuden till: tv-spel. Ingen gång. Men varje gång de (boys i olika modeller) har spelat har jag ändå engagerat mig på grund av den enorma aversion jag har känt. Spelen är ofta motbjudande våldsinriktade. Eller motbjudande sportinriktade. Ingen Super Mario Bros och ingen Tetris. Alltså inget som skulle kunna locka mig till teven.

Men hur det än är med den saken, med min aversion; kan jag inte hindra andra att vare sig tycka annorlunda mot mig eller triggas av vad nuet erbjuder. Så, jag har ändå själv utrustat detta hem med en konsoll. Nämligen ett XBox360.

Och plötsligt är jag med i matchen.
Nu har vi suttit hela em och spelat TP.
En nöje för både liten och stor.
Och en riktig övning i engelska.

 

Äntligen tycker tillomed jag att det kan vara meningsfullt med virituella världar.