Funderar på hur hårfint det är mellan att blogga personligt och att blogga privat. Mitt innersta skriver ibland väldigt privat och när det är så dags att publicera väljer jag istället "spara som utkast". Det fungerar. Jag har satt ord på känslan och utvecklat tanken för min egen skull. Precis så som man gör i sin dagbok. Lättar sitt sinne. Å andra sidan blir den här bloggen alltmer sällan uppdaterad.

Det finns egentligen massor av blogguppslag. Massor av sköna tankar och idéer. Och, det finns naturligtvis åsikter, frustrationer, sorgligheter och vardagslunk. Fast det är det ju inte så kul att skriva om. Att sätta ord på tankar som bara rullar och upptar både utrymme och tid. För mig ska det antingen trigga eller befria om jag ska skriva.

Vilket pågår nu? Vad får mig att skriva de här bokstäverna som troligen inte får någon slutknorr? Ett slags ventilerande tror jag. Medan en annan tanke egentligen tar mest energi ifrån mig. En frustration. Som jag hoppas får en lösning bara jag slutar låta den vara i fokus. Jag försöker att inte ge näring genom att göra som strutsen. Om jag inte ser vad som pågår, så berör det mig ju inte. Och förhoppningsvis laddas batterierna ur under tiden.

Det är förresten något jag är ganska duktig på. Att stänga av, när jag väl gör det. På gott och ont.
Mitt tålamod tycks först räcka precis hur långt som helst. När det sen inte finns kvar, så finns heller ingen sorg i det. Är jag bankrutt på energi i en viss fråga blir känslan totalt osentimental. Det blir en axelryckning. En skön feeling. Ett avslappningsläge. Ett "jaha" eller "nähä".

Dit vill jag komma just nu. Till zero.
Varken det ena eller andra. Till läget som inte spelar någon som helst roll. Oavsett vad andra tycker.

Slutknorren får bli den. Ett privat tillkännagivande att jag ska berätta för alla de som "tycker till" att jag strävar efter att mitt tålamod helt ska sina. För att komma till den punkten och vidare måste jag ju berätta vart apan hör hemma. Dvs på någon annans axel.