Precis när vi skulle ta i dörrhandtaget fick jag se, att det stod en trottoarpratare med välkomnande från NA (narkotic anonymus/anonyma narkomaner) utanför. Ett par snubbar sa att det gick fint att kliva in den vägen också, även om vi "egentligen var på väg in i kyrkan". Antagligen huserar NA i något av frikyrkans andra lokaler och det syns kanske utanpå vem som skall vart i typen av hus.

Örebro kulturskola presenterade årets julkonsert. Lillebror var koncentrerad som värsta förstaviolinisten. Och storebror sjöng vackert ur psalmboken. Allt gick bra och alla musikskoleelever var rysligt duktiga.

Jag är hemma i typen av lokaler. Stor del av min barn och tidiga ungdom avsattes i frikyrkan. Träbänkarna, orgeln och den spartanska utsmyckningen till milda pastellfärger gör mig tillfreds på något konstigt sätt. Och så gillar jag psalmbokens tunna sidor och sidbanden som man kan förbereda sig med.

Det spelades enkel och vacker och senare komplicerad och vacker klassisk violinmusik och när de flesta verken var genomspelade fick pastorn ett litet utrymme. Han undrade vad det är för dag nästa vecka?
Nån unge ropade "julafton".

- Javisst, på torsdag och vad är det för dag på fredag?

Ingen vågade svara förutom ungen som provade att säga nåt om "granen". Så klämde pastorn i att:

- Då kommer jesus!

Så startade han ett helt poänglöst orerande med liknelser mellan hans egen husvagnssemester i skåneland och samtidig Eriksgata för kungaparet på samma ställe. Han plockade fram en docka som bars på axeln som en förklaringsmodell på hur man gör med barn och då också "bör" göra med herren gud. Man tar dem till sig, man vårdar dem och man låter dem växa. Vad han egentligen ville få sagt var att:

- Det man ser finns inte, men det man inte ser: det finns!
Och han sa upprepade ggr att "Tomten finns inte, men det gör Gud".



Nu funderar jag: Vad ville egentligen den där mannen? Och vem var han?
I sitt välkomsttal ropade han rakt ut i kyrkorummet "hej jag heter Göran" och vi blev instruerade att i kör svara med "Hej" och våra namn. Inom NA och AA har man tradition att alla presenterar sig enligt: "- Hej, jag heter Kalle och jag är nykter alkoholist" varpå övriga anslutna svarar "Hej Kalle". Hade han tagit fel på församling? Var han en skojare från en annan sal? Hade han smakat av nattvardsvinet? Blev han nervös av alla barn och tänkte göra sig mänsklig genom att berätta hur "vanlig" han var. Så vanlig att han till o med åkte husvagnsekipage och lekte med dockor? Var det verkligen ett vuxet försök att få församlingens och alla barnens förtroende?

Jag vet verkligen inte. Hela hans tal kändes som ett kapitalt misslyckande, han kan inte ha förberett sig en enda sekund. Det var svammel från början till slut. Och otäckt. Det finns det som inte syns.... kan det då även finnas spöken och mördare som lillebror tror? Den rödklädda gubben som alla ungar väntar på nästa vecka och som dyker upp på de flesta ställen finns däremot inte, oavsett vad barnen själva ser. Och den där som ska dyka upp dagen efter julafton, vilken väg kommer han? Har han nåt med sig? Och är det gud eller är det Jesus?

Jag vet en sak.
För mig finns det en slags ro i typen av lokal. Man har inte så mycket att välja på än att sitta still och fingra lite på psalmboken eller titta på orgelns pipor. Så mycket mer är det inte. Nästa gång går jag in till NA istället - där finns det snubbar som kanske orerar, men de svänger sig inte med gåtor. Det håller de sig för goda för.