Nu kan vi pusta ut. Sista arbetsdagen för det här året är avklarad. Och jag har inte erbjudit min arbetskraft någon annanstans en enda minut. Det är helt outstanding för att vara jag. Det händer liksom inte, att min agenda är obokad. Det har jag nu förvisso inte heller i och med mina studier, men rent fysiskt ska jag inte vårda, vara tillgänglig eller ens fundera under mina långa ledighet...

Jovisstja, ska lämna plasma på måndag kl 07:30 (så att jag kommer upp i tid) och en simpel insats på tisdag lunch. Ett hembesök med provtagning hos en alldeles ljuvligt fåfäng (vi har pratat ihop oss om hur stiligt det är med fåfänga när det är till ens fördel) blåhårig tjej i 75-årsåldern. Jag förväntar mig t.o.m ett litet glas portvin i tjänsten. Och så har jag lämnat ut mitt mobilnummer till en 89-årig kille, ifall hans vänstra underben plötsligt drabbas av nytt sår. Har man fått förmånen att läka ut bensår på ett halvår så äventyrar man det inte. Annars ska jag inte systra mig fram alls under helgerna.

Jag ska vara L-E-D-I-G i 23 dagar.



Ikväll får jag veta om detsamma gäller de andra. Chefen ska lufta sin personal över en flamberad pepparstek. Ingen av oss är intresserad av annan mat än rare och medium. Julmat får man ju karva i sig tills den går till komposten själv, ändå. Och personalen ska lufta chefen över ett vinpaket och senare både chillande i nån bar och kanske nattfösare tills han ropar efter en droska. Det brukar vara kul och kännas görgott.

Käka julbiff och sen slippa varann i tre veckor. 
Läget kunde vara sämre.