Vilken fantastisk Luciamorgon på Svt1.

Ett luciatåg på 140 sjönsjungande tärnor och stjärngossar till 16-mannaorkester och allsköns instrument. Mina depåer för tradition och julstämning är till bredden fylld. Och tårkanalerna är rensade. Såklart.
Undrar vad det beror på förresten. Att jag blir så förbaskat rörd när man sjunger i traditionella former. Och alldeles särskilt när det är barn och unga vackra människor.

Allra "värsta" Luciatåget ur gråtsynpunkt var för många många år sedan. När jag följde en kompis vars lilla tjej skulle lussa på dagis. I gänget fanns en gravt CP-skadad flicka i rullstol. Som alla de andra barnen på ett så naturligt vis såg till att få samma utrymme som de andra. Och när det blev dags att läsa varsin liten vers steg ett litet flickebarn fram och lånade ut sin röst åt den krampande tjejen i rullstolen.

Jesus, vilket tårflöde!

En annan gång föll det på min lott att följa boysen till sitt luciafirande i miljonprojektet med minst 70 nationaliteter. Då grät jag för att det var så stor portion humor i det hela. Boysen "kan" ha varit de enda svenska barnen. Och som förutom pianist och fröken var de enda som kunde de traditionella sångerna. In skred ett långt luciatåg i den nedsläckta skolmatsalen. Massor med lucior och tärnor, en å annan stjärngosse, tomte och pepparkaksgubbe. Somliga av flickorna hade naqib under linnet och ljuskronan och de flesta hade fotsida mörka kläder under det vita tunna tyget. Ett helt tyst luciatåg med bruna lucior. Det var var ett luciatåg att minnas det!