Tossiga morsan fick en chokladkalender. Och blev som ett barn på julafton. Den teckande bilden var så fin och tomten var så härlig och så var det ju luckor också. Som man kunde öppna!



Hon beundrade den medan jag fixade med de andra inköpen, i köket.
Och plötsligt kände jag sådär som man ibland känner med riktigt små
barn. Eller med hundar i slyngelåldern - "vad händer nu, det blev så tyst".

Jo jo, tossiga morsan hade öppnat sin kalender. I själva kartongens
konstruktion. Och dragit ut hela plastlådan med choklad. Hade hon inte
oxå lite choklad runt läppar och på haka?

Och hon svarade så skitglatt när jag frågade hur hon tänkte nu, att:

- Jo, jag tänkte visa Maria, hur mycket fint det finns inuti den här lådan...