Förr har jag alltid haft så otroligt svårt för Björn Ranelid. Det har varit både hans uttryck, utseende och ego som genererat motstånd. Plötsligt är det tvärtom. Någon gång under det senaste året har jag upptäckt honom. Inte alls så att jag är nyfiken på att läsa det Ranelidska språket, utan precis bara för att just njuta av hans uttryck, utseende och ego. Det är vackert. Han är för mig full av kärlek. Och alla metaforer är fyllda med humor - även om han kanske inte menar det. Jag blir full i skratt av att höra aforismerna som ibland är bortom allt mitt förstånd. Och jag blir in i hjärteroten varmt överaskad av hans egotrippade kärlek till sig själv när han får ihop orden så att han måste upprepa dem för att de var så bra. Det är vackert! Fåfänga och ego är vackert när det inte är på bekostnad av andra.



För som jag uppfattar det, är han lika duktig på att lyssna som att prata. Lika duktig på att bekräfta andra som sig själv. Och han är lika duktig på att ösa som ta emot kärlek.

På Stjärnorna på slottet, är han min stjärna.