Upptäckte ett mail nyss. Från en person så viktig att mina ögon började tåras.
Somliga möten i livet betyder mer än andra.

I ganska många år innebar mitt arbete möten med människor jag hade till
uppgift att visa livet för. Och samtidigt både ha ork, mod och empati att kämpa
på när de valda gamla upptrampade stigar.
Ingen gång har dessa möten och med dem relationer betytt så mycket för mitt
eget liv och utveckling som då. Och många är de jag stundom tänker så det
knakar på. Antar att det är ett slags mammasorg som ger sig tilkänna. Jag var
då, om möjligt ännu mer hönsig.

En av dessa, adepter, har nu mailat.
För att jag upptäcktes i bokpresentationen (och inte på bilden).
Och det sändes digital kärlek för då och nutid.

Det har gått fantastiskt bra för "adepten".
Och hönsmamman fick lite ro i sitt rede...