Tossiga morsan blev ju i januari lovad förslag på annat boende om cirka två månader. En förestående flytt som stressar och pressar mig enormt. Jag har inte bara funderat på att försöka försena det hela, jag har tillochmed tagit beslut att be handläggaren om fördröjning. Men, det har jag inte haft tid att meddela. Som tur är...



- Ja hejdu, det är mor din.

- Hej mamma, vad roligt att du ringer. Hur är det?

- Ja, nu kommer nog du tycka att jag kanske är förvirrad, men jag är så rädd.

- För vadå mamma?

- Småflickorna. Vart är småflickorna? Nu är det kväll och mörkt och de har inte kommit in än.

- Vilka småflickor? Är det katterna du menar?

- Nej, Maria och den andra.

- Det är ju jag som är Maria och jag blir snart tant mamma. Jag är 47år och så långt ifrån en liten flicka man kan komma.

- Ja, men de andra då!?

- Vilka andra?

- Alla mina småbarn som finns spridda över jorden. De ska ju komma in och bada nu. Och få på sig pyjamasen. De brukar aldrig vara kinkiga på kvällen. Vart är de tror du?


Arma människa.
Måtte hon alldeles snart få komma till omsorg, sällskap och kärlek.
Det är klart att jag hinner med det oxå.