Sitter med pluggeriet och får meningsfullt telefonsamtal från tossiga morsan. För henne. Antar jag.
Det handlar om katter och om det som står i dagstidningen. Och i Metro. Och om katter. Och om dagsnyheter. Och om katter...
Och plötsligt lite om vad som är på teven. Hästar. Så som hon alltid beskrivit dem: "Snygga hästar". Inget konstigt. Min gamla tossiga morsa har alltid vurmat för djur och särskilt hästar och hästhoppning. Och så frågar hon vad det är jag ser på.

- Jag ser inte på tv mamma, jag pratar med Dig.

- Men vad är det som låter så?

- Jag spelar musik i bakgrunden. Stör det tycker Du?

- Nejdå...

Och så börjar hon sjunga, eller för att vara uppriktig; nynna med. Hon kan hela låten.

- Vad är det för bit, känner Du igen den?

- Jadå, det är en hambo!

- Just det, Horgahambon. Lyssna på den här då.

Så nynnar hon med igen. Sålänge att jag nästan tröttnar.

- Det är en vals!

- Jepp, Brändpärs vals. Så duktig du är mamma.

- Nu ska du se. Vad heter de kvinnliga hästarna - är det ston?

- Ja

- Det här snygga stoet  vill inte tävla.

- Hur vet Du det? Kastar hon av sin ryttare?

- Kastar av!? Kan du ingenting du om hästar. Jag ser väl att hon inte har lust. Hon är inte tillräckligt triggad. Han får tvinga henne runt i volten.

- Va? Är det trav Du tittar på?

- Ja, det är klart. Lite hänger man ju med än.