Måndag kväll 16/2 = obligatorisk närvaro vid föreläsning där jag annars brukar uppträda i webcamera.
Ikväll uppträdde jag live.

Hur roligt kan folk ha på en skala?
Och hur mycket nervlugnande medicin ska en arm student behöva peta i sig för att mäkta med gliringarna?



Det hade varit enklare om jag hade fått gömma mig bakom ett par mörka brillor...
Men som en klok människa sa: alla de andra var nog väldigt glada att just de, var och en, kunde känna befrielse över att det inte var någon av dem. De får jag bjuda på. Och jag bjöd trots allt på att de nästan skrattade på sig. Särskilt åt roliga minnesklipp då själva bildvisningen tydligen hakade upp sig och i någon slags staccatovariant visade hur jag stoppade samma chokladbit ut och in, ut och in... vilken jäkla tur att det inte var hängbrösten som rättades till. Eller trosan...

Det gjorde mig dock rätt besviken att jag själv, på plats inte fick en enda tillstymmelse av visning hur det "kan" se ut. Föreläsaren idag var en synnerligen teknikkompetent filur och därmed fick jag konstatera att jag skämde ut mig "tack vare" att någon annan inte begrep att det gick att stoppa mig.

Det är tur att jag börjar bli medelålders. En sån smäll för 20år sen hade kunnat krossa mig...
Numera har man ju inte så mycket att försvara. Man är den man är, varken mer eller mindre.