Tog en riktig långpromenad i det allra underbaraste vintersolväder idag. Inledningsvis var det tungt. Sorgligt tungt.
Men efter att ha tjutit färdigt kom både insikter och beslut till mig. Och jag kunde lunka på med knarr under sulorna och njuta av alla intryck. Så rasande fina en del vinterdagar kan vara. Och så nöjda folk man möter ser ut.



Passerade Alnängarnas koloniområde och kom på att det är ju det jag ska ha. En kolonistuga. Med ytterst lite gräs, men med långa rader hallonsnår. Och ett köksland med örter, rädisor och ringblommor. En reträttplats att längta till om vintern. Ett sommarnöje som självskapar hangups om vilka blomsterfrön som skall köpas. Det är nog det jag sparar till...

Inte alls särskilt långt hemifrån fick jag hicka.
Det var nog lite av ombytta roller. Max tio meter ifrån mig, reste sig plötsligt två Rådjurshuvuden upp och deras käkar fortsatte mala. De kan inte ha känt någon vittring alls. Det som fick dem att knalla vidare i sakta mak var mitt fummel med mobiltelefonkameran. Jag tog bilder. Fina bilder, men lyckas inte föra över dem hit.



En insikt så god som någon. Det är meningen att jag ska gå den där repan imorrn igen. Och ha med mig en riktig kamera. Mobilen är ändå bäst till annat...