Det blir verkligen bara värre med åren.
Min blödighet.
Särskilt när något mäktigt presenteras mig.

Ja, och för all del även när hornmusikkåren
plötsligt marcherar förbi och spelar en truddilutt...

Jag gråter.
Och har nu gråtit för att det var så fint och mäktigt
när Barack Obama svor eden.



Ja, så var det ju kanonerna, musiken, alla människor och
deras vimplar. Och känslan av Barackens stolthet som
plötsligt planterade sig, i mitt inre. Såklart att det kändes
häftigt för honom. Oxå.