Det är konstigt med minnesbanken hos snurriga. Det är lördag och jag ringer min tossiga morsa för att efterhöra vad hon behöver få inhandlat. Själv tycker jag det är urtydligt att det är hon och jag som pratar. Inte för att hon precis frågar om detaljer ur mitt privatliv, men det är ju jag utav oss ungar hon har mest kontakt med. Och jag säger upprepade ggr att det är just lördag och just inhandling på schemat. Det är ytterst svårt att hålla tråden. Dels för att teve och radio distraherar henne och dels för att hennes minnen poppar upp likt popcorn i het olja. Och plötsligt inser jag att det är någon annan hon pratar med.

Om mig, men fritt saxat ur fantasin:

- Jag minns såväl när en flicka och hennes pojkvän satt här och åt när jag kom hem från jobbet en dag.

- Vem var det, menar du?

- Jag minns inte vem det var, men det är en dotter (doooter) till mig.

- Jaså...

- Ja, en av dem. Hon heter inte Monika.

- Nähä...

- Och då sa jag ifrån på skarpen. Att han, han fick väl gå hem till sin egen morsa och äta. Den kärringa bodde här nästgårds.

- Jaså...

- Javisst. Jag tyckte det var ett otyg att de åt här hos mig när jag inte var hemma. Och nu är jag så glad för att de sura uppstötningarna som jag haft på nätterna, har gett sig. Det kommer surt efter, som man sa om Arbogaölet...