Det är fyra av fem terminer avklarade på min vidareutbildning såhär långt.
Snart är jag klar.
Klar för ett utpräglat rådgivningsyrke om man så vill. Och egentligen ingen
skillnad alls på det jag redan gör idag, förutom att jag ju läst och tentat mig till
en farmakologisk förskrivningrätt som kan ta vid efter examen.

Frågan är bara vad jag ska jobba med i framtiden?
Rådgivning? Njae...

Nånting känns fel.
Normer har förskjutits.

Jag fick lära mig som mycket liten att man skulle vara hel o ren när man skulle
till doktorn. Öronen skrubbades. Och rumpan.
Man skulle uppträda artigt och väluppfostrat. Ingen skulle behöva känna sig störd
av ens framtoning. Och man skulle vara lågmäld. Det var ramar och inga ord.
Och det var en aning överkurs förstås.

Men idag är det en vida skillnad.
Nu får vi som både svarar i tfn och servar vara med om både ditt o datt. 
Folk som drar djupa halsbloss mitt i rådgivningen om norra europas svåraste förkylning.
Folk som chattar på msn under samtalets gång.
Folk som spelar heavy metal i bakgrunden och därför får skrika ut sitt ärende.
Folk som mailar in bilder på sina, låt oss säga: ädlare delar med defekter som är omöjliga att se.
Folk som är på toa medan de ringer.
Folk som diskar medan de framför sin önskan.
Folk som kräver en tid men inte har en almanacka eller ens penna i beredskap.
Folk som ifrågasätter gängse medicinska bedömningar.
Folk som luktar skunk av smuts och ohejdad vana.
Folk som pratar högt och gapskrattar i mobiltelefonen i väntrummet.
Folk som vill att man ska vänta tills de pratat färdigt i mobilen innan de kan tas omhand.
Folk som värderar vårdpersonal på skattningsbara websidor.
And so on.



Mocka annan skit kanske jag ska göra.
Riktig.
Avbytare har ju alltid varit min dröm.