Man tror att  ungefär 60 procent av människors kommunikation utgörs av kroppen. Sk visuella signaler pratar mer än ord alltså. Det vet jag. Min ev språkbegåvning är som hos en hund. Jag uppfattar det verbalt outtalade bättre än nånting annat. Kanske tillomed till priset av att jag inte hör vad som blir sagt.
Ett dilemma.
Särskilt i konfliktsituationer där jag har en förmåga att missföstå. Eller i alla fall bli beskylld för att missförstå. Ledsamt nog är inte alla lika medvetna om vad de säger utan att säga det. Och ledsamt nog kommer jag oftast inte ihåg förrän långt efter vad det var jag "hörde" kroppen säga.


Det är också detta kroppsspråk som blir svårast att hantera. När jag har översatt vad jag har upplevt. Raka puckar är så mycket lättare att möta. Däri ligger så stor tillit och förtroende. Man blir betrodd att kunna möta ev kritik. Man får tillåtelse att rätta till, att försvara och i bästa fall får man chans att be om förlåtelse.

Det blir nåt att jobba med. Mitt eget kroppsspråk.
Hur ser min svans ut?
Vad säger raggen?
Hur förhåller sig kroppen?
Vågar jag ha ögonkontakt?
Försöker jag komma åt att slicka i mungiporna riktigt ordentligt?