Man har så väldigt mycket att vara tacksam för. Och det är så väldigt lätt att glömma bort. I alla fall att stanna i känslan över allt bra som faktiskt finns.




Jag är så tacksam för att kunna röra på mig. För att jag kan och får resa och se mig om. För att jag har vänner jag trivs med. För att jag kan se, känna och uppleva. För att jag har upptäckt Jugend. För att korv är gott. För att jag är barnslig nog att skratta åt ord med sexanspelning.  För att djurskulpturer gör mig glad. Men också för att jag slipper slita ihjäl mig för dagens överlevnad. För att jag slipper bo nio trappor upp i ett lettiskt miljonprojekt. Och för att jag fick åka hem igen...



Riga var en upplevelse som blev tvungen att landa. Nu en månad senare känner jag ändå tacksamhet för att få ha varit där. Det är inte Rigeanernas fel att det öste ner regn mest hela tiden. Och det är inte hela Rigas fel att jag blev av med plånkan. Med lite distans ser jag nu att de där Jugendkvarteren var alldeles ljuvliga. Att musikanterna från Bremen är underbara och jag känner att min egen slitna och snart sunkiga lägenhet är rena slottsdrömmen jämfört. Jag har det förbannat bra!



Jag ska aldrig återvända till Riga, men jag ska minnas platsen med tacksamhet.