Semester

Fem veckors ledighet från jobbet. Vilken lyx.

Men pulsen är densamma. Den kan inte få lugna sig än.
Jag ska ju jobba litegrann. Och kanske lite mycketgrann.

Fast det är inte detsamma som när man har sina givna och
världsviktiga ansvarstaganden i vardagslag. Nu ska jag bara
gästspela. Och dessutom bara göra det på deltid. Det brukar
ju alltid kännas så rätt. Framförallt brukar det kännas
inspirerande. En slags batteripåladdning inför vintern.

Men ska sanningen fram känner jag mig mest gammal just
nu. Och jag är ju det. Jag har passerat halvlek. Jag är trött.

Därför har en insikt börja slå rot. Nästa år ska jag (nog)  inte
arbeta bort hela min sommarsemester. Jag har gjort det i tolv år
nu. Det räcker nog för att bevisa hur duktig flicka jag är.

Patetiskt duktig flicka.
Får det vara nog med nästa vända.

Herregud, Airam, vad händer? Släppa taget om tossiga morsan, fundera på att inte jobba året runt? Allt under några få månader? Håller du på att komma fram till nåt? Det vore väl himla bra, kan jag gissa. För som allra duktigast vore du nog om du var lite snäll och omtänksam om dig själv, också. Fast det är ju ingen som klappar en på axeln då....fast det är det ju inte annars heller, eller hur? Det svåra är ju att lära sig att klappa sig själv på axeln! Låt tanken slå rot!

Tina - det "kan" nog låta som om jag ger upp mig själv för andra ibland. Sanningen är mer att jag ger ALLT i allt. Dvs: jobbar jag så jobbar jag som en galning. Vilar jag så gör jag det lika bra. Jag "kan" verkligen göra (enligt mina mått iaf) ingenting, timme ut o timme in. Saken är det att jag kanske värderar lite annorlunda. Pengar är inte allt. Det "skulle" vara gott att "bara vara" i fem veckor nångång. Fast risken är kanske att jag blir nipprig. Och virkar ihjäl mig eller nåt ;-) Tack för Din omtanke. Hoppas sommaren är god mot Dig.

/ Airam