Vet inte vad det är med mig just nu.
Jag mäktar inte riktigt med en del nyheter.
Jag ber att få slippa engagera mig i skräp och nonsens som kommer på tal i min vardag
därför att det känns som om jag "kan" flippra ur....
Jag tröttas ut av vetskaper att andra inte har det bra och kämpar frenetiskt med att förtränga.
Och jag klarar det ganska bra.
Ändå

Tills det plötsligt dyker upp en Rottweilertik framför mina ögon.
En Rottweilertik med nosgrimma (eller vad det nu kan heta för "underlättande")



Grannsämja har aldrig varit min bag.
Jag morsar och ler, men jag känner dem inte.
Förutom tanten vägg i vägg och blandrastiken inunder.
Vi är polare.

Den där Rottweilertiken idag, kom spatserande förbi med sin uppenbart ilskna husse,
när jag stod i Bankomatkön.
Framför mig stod ett par med en valpig jättejycke.
Rotweillertiken blev överlycklig. Och skuttade till.
Såväl svans som öron, ögon och kroppsspråk sa att hon var glad. Riktigt glad.

Husse tyckte nåt annat.
Och skrek: "vad fan gör du", medan han ryckte hårt och slutligen lyfte henne i nosgrimman.
Hon gjorde allt för att förstå sin ledare, människan.
Medan han, gjorde allt för att inte förstå henne som djur.

Det knäcker mig att tänka på.
Alla inkompetenta djurinnehavare.
Som jag inte står ut med.
Att de finns...