I lördagens melodikryss anknöts till Vilgot Sjöman´s Nyfikenfilmer.
Och plötsligt kom jag på hur det var för ett 25-tal år sedan. När
teven stod och skvalade i köket och vi plötsligt fick syn på min dåvarande
sambos släktingar i svartvitt. Det var i Jag Är Nyfiken Blå.
På den tiden hade vi nog knappt ingen video och än mindre möjlighet
att söka och leta och skaffa kopia. Sen har det glömts bort. Tills nu.

Filmerna passar mig inte alls. Förutom att både Lena Nyman och
Börje Ahlstedt är väldigt söta. Men det passar mig definitivt med
tidsdokumentet filmerna utgör. Och att jag kan se de forna släktingarna
ännu in action.



Två av personerna på bilden var jag mycket förtjust i.
Liksom jag förtjusas av bönehusets bänkar och tanternas hattar.
Det här var då.
På riktigt.

Och på nåt vis känns det sorgligt att tidsepoken med alla attribut, aldrig kommer åter...