Begravningen idag var av den tyngre skolan.
Men, samtidigt var den också den ljusaste jag kan minnas.

Hon var nämligen med oss.
Hon som varit sjuk så länge.
Hon som trotsat och tillsynes förnekat.
Hon hade skrivit hela manus själv.
Och det meddelades endast på detta sätt.
Att hon faktiskt ändå var förberedd.



Inledning med Adagio kan ju få vilken begravning som helst att flyta i tårar...

Men sen hälsades vi välkomna med Eva Cassidy och ett tal som, den
specialutvalde prästen fick läsa. Ett tal där hon ursäktade ifall någon skulle tycka
det gick utanför normen för vad en döende och nu död, får ta sig till.
Vi skulle skippa alla måsten. Vi skulle leva precis nu. Och vi skulle
sluta irritera oss på simpla saker som att det var fläckar på bordet. Det är ju
just torkandet som leder till irritation. Vi skulle se till att ha skoj och låta livet
leka. Och hon tackade oss alla för att vi ville ta oss tid att vara där för att
minnas henne.

Sen mer Eva Cassidy - Fields of gold, för att det var dit hon hade tagit sig.
Till guldfälten...

Och efter ett par psalmer och Fader vår förutom prästens samarbete med Gud
blev det så dags för hedrandet runt hennes kista. Till tonerna av Sara Brightman:
Time to say goodbye. Inte underligt kyrkan till bredden blev fylld av tårar.
Sorgliga tårar...

Tills...
Hon så fiffigt avrundade det hela. Med att bjuda på "fest" till instrumentalversionen av:






Det var inte bara den tyngsta och den ljusaste begravningen.
Det var mitt livs mest innehållsrika och mäktiga.

Hon såg till att vi gick välmående därifrån... Så som hon själv alltid sa att hon var.