Min kompis familj hade en tax.
Vi var i tolvårsåldern. Taxen ungefär detsamma.
Så en kväll när jag skulle cykla hem hade taxen tagit mina vantar till sin korg. Hon var en ganska trevlig vovve och att jag skulle vara rädd för henne fanns inte. Så, jag gick till korgen, lutade mig fram och tog vantarna. Naturligtvis högg hon mig. Vantarna hade utanför min vetskap omvandlats till valpar. Jycken var skendrräktig. Sedan den dagen är min inställning till just taxar ambivalent. De är roliga att se på, men jag har inte velat gå i närkamp...



En morgon ganska nyligen fick jag tvärt svänga höger istället för gängse kurva åt andra hållet med min cykel på morgonen för att inte dundra rakt in i sopbilen. Lagom som jag svängde var det centimetrar från att jag istället prejade en tax. Så det blev tvärnit.
Taxen var lös. Matten kommenderade "stanna" och hon tvärnitade. Jag log för mig själv och tog ett steg framåt. Det blev för trångt och innan jag han blinka sa matten: "backa". Mina smilband räckte knappt till. Vovven gjorde en moonwalk!
Två gånger dessutom. Dressyr på en tax, det hör liksom inte till vanligheterna.

Sen dess har jag inte sett vare sig matten eller taxen.
Förrän idag. När jag kom hem och de satt på gräset här utanför.
Matte, mamma tax och fyra sexveckors tigrerade taxbebisar. En hona och tre hanar. Alla lika glada, mjuka, söta och kanske framförallt socialt kompetenta. Jag är genompussad för lång tid framöver kan man säga. Hoppas kunna fota dem någon dag.

Och så fick jag veta att tiken på 3½ år dels vunnit SM i spårning och att hon dessutom är utordentligt duktig och numera tränad i dressyrkursen. Dessutom skäller hon aldrig och fungerar som hästhund när matte är i stallet. Nu vill jag ha en tax!

Är det storleken som är avgörande för hur mycket hund man har?
Knappast!

XXX, som är expert på arbetslöshetsförsäkring på Arbetsförmedlingen, säger att AF i Nybro fattat rätt beslut.

- Man drar ju gränsen någonstans, skattebetalarna betalar för dem som är aktivt arbetssökande. Om man då gör något annat så är vi inte beredda att betala det. Åker man och besiktigar bilen eller till sin svärmor på ålderdomshemmet så är man inte aktivt arbetssökande, säger han.

"Ingen anställning"

Att det i det här fallet rör sig om en begravning för en nära anhörig, där den som är anställd har rätt till ledighet, spelar ingen roll. - Det här är ingen anställning, det är en omställningsförsäkring och begravning räknas inte in i det. Går man på begravning är man förhindrad och då har man inte rätt till ersättning.

Alltså: Dra mig på en liten vagn!
Jag är skattebetalare. Så in i bänken. Sedan snart urminnes tider. Aldrig har jag lyft så mycket som femtio öre i något enda slags bidrag. Inklusive barnbidrag, sjukersättning och annan nödhjälp.
Ingen har frågat mig om hur mina skattemedel får användas i arbetslöshetsförsäkringsfrågor. Precis som man inte heller har frågat mig om hur "mina" skattepengar kan få användas när höginkomsttagare som tex politiker fläskar i sig både det ena och andra i samband på tjänsteresor till när o fjärran där de fattar såhär heltokiga och bortom allt förstånd empatifattiga försäkringsgränser.

Jag mår illa.
Av kamplusten och viljan att få stena galenpannor på öppet torg.

Den tossiga morsan ser till att mina epitet uppdateras. Nu är jag inte bara mamma till min mamma, städerska, inköpare, tvätterska, sophanterare, duscherska, smörjerska, chaufför, matlagerska, vattnare, frisör, kulturarbetare och privat ombud. Nu är jag elak också.



Jag ska inte bry mig. Och gör det egentligen inte.
Men det är tråkigt att återigen få sig till livs att alla ovanstående insatser inte räknas. Hon säger aldrig att det jag gör för henne är bra. Och det har hon aldrig gjort. Oavsett hur mycket jag har presterat i mitt liv har det alltid kunnat gjorts bättre. Särskilt av nån annan. Och hon har aldrig dragit sig för att kritisera mig. Särskilt inför övriga anhöriga. Som samtliga gör minsta möjliga insats för henne.

Nu togs hon på utflykt. Vilket i verkligheten innebar så hårresande förberedelser att de är för avancerade att berätta om här. Boysen var förväntansfulla. Och mycket hjälpsamma. De är ovana men fascinerade av gamla människor. Tanten skulle på plats förflyttas över en mindre bro utan räcke. Storebror gick före med rollatorn och jag: hennes personliga assistent gick efter och bakom. Allt gick bra, till sista steget då hon snubblade till. Reflexmässigt tog jag tag i hennes arm och hon hamnade på plana fötter.

Men hon skrek och tjöt som ett litet barn. Storebror skrattade eftersom han trodde att hon skojade. Och sen kom alla sotiga okvädingsord och jag ombads att fara åt varmare hållplaster. Incidenten sammanfattas nu till:

"Airam är så elak, hon nyper mig så att jag blir alldeles blå om armarna"