Dum
alltså. Inledningsvis var jag både knäpp, elak och till slut sjuk.
Men när jag hänvisade till att jag nog är ganska lik henne,
så omformulerade hon sig och påpekade att hon åtminstone
aldrig har varit så dum i huvet som jag.
Hennes son hade ringt och hennes äldre dotter hade skickat en
bukett.
Att jag både handlade mat, städade, bar ut sopor och papper,
tvättade alla överdrag till soffan inkl en maskin underkläder
samt skurade hennes balkong (fri från vinter och ffa fågelskit -
pga den kattmat hon ställer ut som drar till sig skator ) räknas inte.
Jag väsnades på balkongen när jag satte morsdagsplantor och
växter i tre balkonglådor och hon uppmärksammade mig med att
jag är dum i huvet.
Och det är jag ju.
Som alltjämt fortsätter finna mig i detta kommersiella spektakel.
För henne, som sålänge jag kan minnas har varit elak emot mig.
Och särskilt när jag innerst inne är urlessen för min egna ofrivilliga
barnlöshet. Och kanske lika lessen för att det i mitt hjärta ändå
finns barn, som alls inte bryr sig om att se just mig den här
dagen.
Om fem dagar ska kommunen få ta över rubbet hos morsan. Eller
andra frivilliga. Jag tänker stolt axla mitt epitet och drar mig tillbaka.
Dum i huvet är mitt middlename...
Man behöver inte älska sin mamma.....
Näe, Airam,sluta slita för denna kvinna som är så elak mot dig. Låt dina syskon ta över nu, du är värd bättre bemötande. Att hon är dement är ju ingen ursäkt, du skriver att hon alltid varit elak mot dig. Hon är inte värd ditt slit!
Usch det är ledsamt:-( Tycker du varit stark och tålmodig så länge nu med din mamma. Fattar inte hur du orkat? Beundransvärt enligt mig!!
Hälsningar från andra sidan ån
Kan bara hålla med övriga. Har länge tyckt att du är beundransvärd som orkar slita med din mor, men förstår också att det är svårt att bara släppa. Gissar att du inte lär göra det nu heller. Vet att hon är dement och därmed inte helt kan hållas ansvarig för vad hon säger, men får känslan att det kombineras med ren och skär elakhet också. Gamla människor har ju en tendens att bli elaka med åldern, utan att vara ett dugg dementa, de tillåter sig, helt enkelt. Vet inte om det vore rätt eller fel, men skulle inte ett litet utbrott från din sida kunna sitta på plats? Helt enkelt klargöra för henne vad du faktiskt gör för henne, vilken tid det tar, kraft som läggs ner, smärtan att få höra allt detta? Och vad andra inte gör? Tror du skulle må bra av det i alla fall!
TACK för era omtankar! Tossiga morsans dåliga sidor har förstärkts med tiden. Och nu är det försent att läxa upp henne. Förresten har hon alltid varit hal som en ål när det gäller sånt. Jag försöker förstå istället. Idag har jag lärt mig nåt nytt i demensvård och skall genast börja praktisera det: Demens och Validering. Om jag fokuserar på att ta hennes känsla på allvar så kan vi kanske mötas. Istället för att bli lessen och arg om hon säger att jag är dum i huvet "kan" jag fråga om hon är rädd för att jag ska vara det, eller rädd för att jag tycker det om henne. Inte lätt, men heller inte omöjligt ;-)
Jo, jag ska släppa taget nu. Om i stort sett allt. Det är fixat och klart sånär på att det först ska dokumenteras i ett planeringsmöte. Sen är vi förhoppningsvis båda fria från detta sammelsurium av destruktivitet. TACK igen - Era ord betyder massor!
