Tossiga modern ringde nyss.
Hon mindes faktiskt att jag har varit bortrest.

Men absolut inte vart. Och inte varför.
Men så minns hon det plötsligt ändå.



Fast till syvende och sist; ändå inte.

Vart hade jag varit?
Varför då?
Hur kom jag dit?
Vart bor de?
Vad åt vi?
Vad fick min svägerska i present?

Och hon gladdes åt att höra talas om sin son, sina barnbarn
och själva födelsedagsbarnet. Frågorna duggade tätt.

I repriser.
Samma samma om igen...

Bara för att till slut sammanfattas med ett totalt sammelsurium
av ihopablandningar. Som gick så långt att hon till slut inte visste
varken bu eller bä.

Minnesfunktionen kollapsade av all information.

Hon blev ledsen.
För sitt korta minne.

En sorgsenhet som alldeles strax övergick i obegripligt frustration, ilska
och vulgäriteter. De där jävla kärringarna i huset skulle ge blanka fan i
henne och därmed punkt....?

-  Men om jag bara hade skickat med dig en kamera.

- Jag hade kamera med mig mamma. Ska ta den med mig och visa dig bilderna snart.

-  Det blir bra det, för du vet - jag känner ju de flesta på de där resorna.