Boysen och jag tog den gamla tossiga morsan på utflykt igår. Det ska inte upprepas, men vi ska snart ta oss dit igen. Det är märkligt hur väl barn mår av naturen när de själva tror sig om att må allra bäst bara de får sitta vid datorn och spela tevespel tillräckligt mycket. De bad tillochmed om att vi ska åka dit igen. Och ta mat med oss.



Herrfallsäng var och är ett underskönt ställe även om Almsjukan så tråkigt snart tarvat varje träd med krypin. Några finns dock kvar. Både som rymmer småfolk och som tillhandahåller klykor för klättring. Sipporna och gullvivorna hade fullt upp. Och om två veckor är säkert ängarna täckta av Liljekonvalj. Då ska vi istället för fika och tossig morsa ha med oss mat som med fördel tillagas på grillplatsen. Då slipper jag förhoppningsvis de okvädingsord en dagsutflykt med den gamla "kan" innehålla. Hon är förlåten för hon kan ju inte styra upp vad demensen ställer till med. En utflykt kan i dementas värld vara precis hur ansträngande som helst, trots minsta möjliga egeninsats. Men jag behöver ju inte utsätta mig för det frivilligt.
 
"Du; du är som alla andra jävla sjukvårdsbiträden"

"Du kan ju ingenting om blommor du"

"Fy fan, jag har aldrig gillat sånhär ost"

"Ge fan i mig, jag ska gå hem"