Min kompis familj hade en tax.
Vi var i tolvårsåldern. Taxen ungefär detsamma.
Så en kväll när jag skulle cykla hem hade taxen tagit mina vantar till sin korg. Hon var en ganska trevlig vovve och att jag skulle vara rädd för henne fanns inte. Så, jag gick till korgen, lutade mig fram och tog vantarna. Naturligtvis högg hon mig. Vantarna hade utanför min vetskap omvandlats till valpar. Jycken var skendrräktig. Sedan den dagen är min inställning till just taxar ambivalent. De är roliga att se på, men jag har inte velat gå i närkamp...



En morgon ganska nyligen fick jag tvärt svänga höger istället för gängse kurva åt andra hållet med min cykel på morgonen för att inte dundra rakt in i sopbilen. Lagom som jag svängde var det centimetrar från att jag istället prejade en tax. Så det blev tvärnit.
Taxen var lös. Matten kommenderade "stanna" och hon tvärnitade. Jag log för mig själv och tog ett steg framåt. Det blev för trångt och innan jag han blinka sa matten: "backa". Mina smilband räckte knappt till. Vovven gjorde en moonwalk!
Två gånger dessutom. Dressyr på en tax, det hör liksom inte till vanligheterna.

Sen dess har jag inte sett vare sig matten eller taxen.
Förrän idag. När jag kom hem och de satt på gräset här utanför.
Matte, mamma tax och fyra sexveckors tigrerade taxbebisar. En hona och tre hanar. Alla lika glada, mjuka, söta och kanske framförallt socialt kompetenta. Jag är genompussad för lång tid framöver kan man säga. Hoppas kunna fota dem någon dag.

Och så fick jag veta att tiken på 3½ år dels vunnit SM i spårning och att hon dessutom är utordentligt duktig och numera tränad i dressyrkursen. Dessutom skäller hon aldrig och fungerar som hästhund när matte är i stallet. Nu vill jag ha en tax!

Är det storleken som är avgörande för hur mycket hund man har?
Knappast!