Sedan 18års ålder har jag haft ett vakande öga över familjengraven där mammas make och två systrar vilar. Inte på samma plats, men på samma kyrkogård. Det har blivit 28st allhelgonapyntningar enligt konstens alla regler. Ett måste att minnas genom handling och att göra som alla andra. En besvärlig tradition att leva upp till.

Mitt förhållande till döden, gravplatserna och kyrkogården är helt osentimental på det viset. Det är bara jobbigt. Och minneslunden gör mig dessutom irriterad därför att platsen är så opersonlig och främmande. Den är vacker, annat skall inte sägas, men den berör mig på fel vis. Det är alltid på tok för mycket folk på plats. Som glor och babblar.

I år tog min aversion skruv. I samtal med tossiga morsan:

- Det är ju allhelgona nu, vill du följa med till gravarna?

- Nej. Det är ju ingen som håller efter dem numera.

- Är det inte?

- Nä, sonen var ju duktig förr som åkte dit, men det var då det.

- Men Maria då, brukar inte hon sköta om gravarna?

- Nej nej, det har jag då aldrig hört talas om.


Och, det har ju faktiskt varit för hennes skull som jag har gjort det. De döda finns med mig i andra sammanhang. Ofta. De har jag andra mer närvarande och känslomässiga förhållanden till i vardagen jämfört med allhelgonalyktor.

Eftersom dessa lyktor ändå var inköpta så åkte jag dit igår för att åtminstone tända för en sista gång på bestämd dag. Inget granris, ingen krans - det skulle få funka ändå. Döm då om min förvåning att det numera är kommers på kyrkogården. Trädgårdshandlare som kränger allt som behövs. Och dessutom har tältcafé.

Så, det blev en 29:e gång. Mot min vilja.
Det är för starka krafter det där. Det enda jag kan göra är att se till att min egen viloplats blir ett intet.