Senast jag var hemma hos tossiga morsan var hon krasslig. Jag hade fått vetat det redan på telefon innan. Att hon inte hade kommit ur särken än, och när jag anlände en bit efter lunch var hon fortfarande kvar i den. Jag trodde att det kanske var influensavaccinet som satt sina spår. Som alltid hade jag kylvaror med mig och det tog en stund både att rensa upp och ur i kylen, plocka in det färska, sortera ur gamla tidningar och röja av innan vi hamnade mitt framför varandra. Först då fick jag se äpplet!



Min tossiga gamla morsa hade vad man först kunde tro, ett halvt rött vinteräpple på höger kind. En infektion som hette duga alltså. Svullnaden drog sig både uppåt pannan, över näsan och ner mot käken. Och hon var påverkad av den.

Först då insåg jag också hur det till fullo är ställt med en del som besöker henne. Personal alltså. Jag hade så nyss tagit med mig matlådan till köket. Den grå motbjudande stora matlådan i sönderdiskad hårdplast, som stod på vardagsrumsbordet tillsammans med en gaffel. Någon hade serverat henne där. Inte lagt upp på tallrik. Inte dukat med bestick, glas och servett. Nej någon hade ställt tossiga morsans matlåda, tillsammans med en gaffel på rumsbordet eftersom hon troligen låg där och slumrade i särk och morgonrock, framför teven vid lunch. Krasslig av en otäck infektion i ansiktet.

- Men mamma, kommer det inte personal till dig tre gånger om dagen, har ingen sagt nåt om kinden till dig?

- Jodå, men de ser väl för fan knappt om jag är hemma ens.

Distriktssköterskan som kontaktades lovade räfs och rättarting kommande morgonmöte. Det ska bli mig ett sant nöje att identifiera den eventuella skillnaden i omvårdnad. Löneskillnad är det ju sen länge. Uskor i hemtjänst har inte så sällan högre lön än syrror. Hur det nu kan vara möjligt.