Andemeningen i den här artikeln i AB tilltalar mig, mycket.
Man måste förstås inte ge sig på allt en ny modern ungdomskultur innefattar. Och man måste inte dissa sina ungars sätt att uttrycka att de är egna unika indvider på väg att bli vuxna. Däremot måste man vara deras nyanserade handledare. Och ibland måste man våga vara deras rigida ansvarstagare.

Att låta ungar falla i gropen för vad "alla andra får göra" är inte ansvar.
Inte heller när man tilllåter unga flickor att sminka och klä sig som pinuppor eller att låta grabbarna ha stasande gummisnodd på benen och visa sitt arsle eller i bästa fall "bara" kalsongerna. Det är inte ansvar att inte kämpa för vad som är åldersmässigt relevant. Det är inte ansvar att undvika och ta ungen ur sitt sammanhang för att bjuda på vad livet också innebär. Det är inte ansvar att låta barnen uppträda med sin kollektiva barn/ungdoms/skolkultur i all social närvaro. Tillåter man sina ungar att alltjämt ha en attityd av vad-som-är-rätt utan att det nånsin blir det i våra vuxna värderingssystem, får man så småningom komma till korta.

Då har man inte gjort annat än att berätta för sin unge hur lite ansvar man tar. Att man är beredd till låtgåmentalitet och absurd normförskjutning. Att man är lättmanipulerad. Att barnaåren inte är lika viktiga (eller viktigast) som vuxenlivet. Helt kort att man är lättlurad.