Alldeles första gången det hände, visste jag att slutet var nära. Att stroken var ett faktum. Ögonmigrän kan upplevas som om något mycket allvarligt håller på att hända. Om synfältet bitvis försvinner och det återstående uppträder i zigzagmönster som tilltar under 20-30 minuters framfart kan man liksom inte tänka på annat än fara.



Sen har jag då, mot alla odds i alla fall överlevt. Och det ganska länge ändå.
Jag kanske har fallenhet för stroke, tackolov vet jag inget om det. Däremot vet jag att ögonmigrän är något ofarligt som mina synnerver kan ställa till med. Dock mer och mer sällan. Så när det dök upp häromsistens kändes det nästan överraskande.

Att det nu har presenterats ögonmigrän två gånger bakom synnervskorsningen på båda gluggarna och ikväll framför på höger känns otrevligt. Tre ögonmigränanfall på en vecka! Va´fan äre frågan om?