Gekås i Ullared gör mig illamående.
Det räcker med själva fenomenet i sig, men kanske särskilt det uppvaknande och förstärkande av redan tidigare fördomar som man nu får av den trendiga workplace realityserien som visas på måndagar.



Första programmet skapade bara ångest.

Människor som inte bara är beredda att köa i två kilometer och i tre timmar, utan människor som tycker det är stimulerande att köa. Människor som avsätter semester för att åka till Ullared och inhandla prisvärda plastpåsar. Människor som sparar pengar hela året för att dagligen under två veckor inhandla allt en familj kan behöva de resterande 50 veckorna och dessutom göra det som tältande storfamilj. Människor som åker till Gekås och flörtar på värsta formen av klämkäck (och patetiskt) tillrättalagd dialekt och dessutom med dem som är sisådär 40-50år yngre.

Efter andra Alex Schulmanshowen kunde jag dessbättre kolla en aning mer ingående idag (även om det mesta snabbspolades för att spara på både mitt hjärta och sinne) och faktiskt se vad han pratade om med sin panel i fredags. Nämligen att det är en fejkad work-place-reality. Det står nämligen en producent bakom kameran och eggar de utvalda köpgalna, och kanske även mediasugna varuhusbesökarna.

Man kan ju tänka sig hur platt programmet skulle bli annars. Om bara kameran sattes på rec. Kändisdjungeln visade väl prov på det.

Ullared, Färjan, Charterresan, Arlanda etc .... det är ganska mycket fejk.
Oxå.
Tack o lov.