Hade möte med socialtjänsten. En årlig upprepning. Att redogöra för mig, mitt uppdrag och livet, inför helt nya och främmande personer. Omorganisation och personalomkastning vekar vara något av ett signum för åtminstone kommunen i den här stan.

Varje år upplever jag samma sak. Ett slags möte av intresse som ska verka och kännas genuint, det hela går ju ut på att jag lämnar ut såväl mig själv som mina uppdragsgivare, men som ju egentligen bara är tjänstemässigt. Det är en slags hastig uppdatering som skall skapa helhetsbild och sen ligga till grund för fortsättningen. Och ju därför inte kan bli annat än just ett beslutsfattande utifrån en timmas uppdatering.

Självklart framförde jag min kritik. Och hänvisade till andra kommuners mer fundametala intresse och uppdatering. Jag är trots allt van vid att få hembesök en gång i halvåret. Där både barnet/barnen och jag i hemmiljö får "prata ut". Jag har inget att dölja, men det förekommer ju ledsamt nog att både familjehem och deras uppdrag borde komma under luppen. På riktigt.

Vad jag dock inte kan förmå mig till att ifrågasätta, är socionomers faiblesse för ett visst uttryckssätt. Som de upprepar i det oändliga.  Ja, jag drar alla över samma kam. Alla socionomer som jag själv har haft dialog med, både civilt och i tjänsten. Det har gått så långt att jag försöker memorera antal gånger jag hör "det". Det som både roar, oroar och irriterar mig. Och frågan är om jag inte också understundom känner mig hotad. Kanske för att jag inte begriper.

"tänker jag"
Vad är det för slags utfyllnad i talspråk? Varför säger man ditt och datt och sen avrundar meningen med: "tänker jag"?

Vem annars är det som tänker åt den som pratar? Och varför är det ett speciellt skrå som avrundar sina meningar på det viset? Är det för att t.ex markera flexibilitet, öppenhet, att beslut inte har fattats, att vi befinner oss på tankestadiet, att vi prövar oss fram här i dialogen, för att upprätthålla sämja och fred. Eller är det tex för att markera att nu tog jag beslut, såhär tycker jag, såhär har jag uppfattat att du beskrivit saken eller hör vad jag menar. Eller är det rent av så att socionomskrået har fastnat i ett uttryckssätt, ett verbalt tics, som ingen av dem själva hörsammar och eller ifrågasätter?

Jag upplever att det används både med huvet på sned och med blicken rakt riktad. För mig är det tyvärr inte samarbete när två, tre personer i dialog använder sig av ett annat språk.

För mig är det världsviktigt att jag varken i skrift eller tal svänger mig med fikonspråk. Jag gör mitt yttersta i kontakt med människor jag vanligtvis inte samtalar med, att snacka ur skägget, att säga som det är, att förklara och feedbacka så att vi är på samma nivå. För mig vore det direkt omöjligt att avrunda en endaste mening jag alldeles nyss förklarat med "tänker jag".

Risken finns nämligen, att allt det jag nyss har sagt, inte fastnar i minnet därför att den lyssnande hjärnan bara hörde precis det. Att "någon tänkte" och då börjar funderar på varför.