En sällsamt skön känsla infinner sig alltid när jag har lämnat plasma. I början trodde jag att känslan "bara" var fysisk. Under tid har jag upplevt den på ett annat, större och mer omfattande vis. Jag har s.a.s blivit hög redan innan.

Både kropp och själ kickas av plasmagivningen. Det känns bra att gå dit, att vara där och insatsen fyller mig med glädje varje gång. Känslan av att göra nåt vettigt i ett större sammanhang och under tiden bli pysslad med i det lilla, är en svårslagen vardagsupplevelse. Förutom att hela grejen även betalar sig. Pengar som jag har sett som en slant till något extra. Gärna en utsvävning i onödiga skor. Pengar som jag får slösa hejt vilt med. Pengar som en skänk från ovan. Till skor som jag inte behöver skämmas för om de bara blir stående och ägda utan att tjäna som underlag. Jag har gett för att slösa eller hur det skall betraktas i backspegeln.

Nu går vi in i en annan era. Plasmagivningen och mitt handhavande med avkastningen. Jag ska må bra på helt andra grunder av att få lämna 821ml plasma var fjortonde dag.

I somras flyttade det in en ny teve i mitt hem och med den följde en (vad-heter-det?) digitalbox. I vanliga fall är jag ingen tv-freak. Det är utvalda program eller inget alls. Att zappa sig fram mellan kanalerna ger mig bara ångest och värk från topp till tå. Digitalboxen fick mig ändå att sitta still då, regniga sommardagar och jag blev bekant med för mig helt nya kanaler.

Det blev som ett gift - att få se Orangutangerna på Borneo!



Från och med nu lämnar jag plasma för att skicka ersättningen till BOS.

Jag vill gottgöra för vad andra (idioter) ställer till med i regnskogen.
Orangutanger är trädklättrare. Utan skog dör de ut. Och har de inte redan skövlat eller bränt ner, drar "man" sig inte för att vare sig attackera mödrarna eller deras ungar handgripligen, eller ha en orangutangunge som kuttersmycke i en kedja på gården.

Detta fantastiska projekt som jag har följt på en av digitalkanalerna visar rehabiliteringscenter för orangutanger i alla åldrar och modeller på Borneo och andra öar runtomkring. En del av orangutangerna är så sargade att de kanske aldrig kan flytta ut i vildmarken igen, medan andra får lära sig att bli fullvärdiga orangutanger igen. Allt på ett miljövänligt vis där inhemsk personal är viktigast. Man anlägger naturreservat och fruktodlingar för egen försörjning åt aporna förutom återskapande av regnskog och annan trädplantering.



Så, nu är det slut på slöseriet. Nu ska mina plasmapenningar direkt till Borneo istället för de ytligheter som har pågått. Om det är möjligt att underlätta det enastående arbete som de fantastiska människorna gör för orangutangerna där, så vill jag bidra. Adoption är förstås en symbolisk insats, men den känns bra. Jag fick aldrig några egna barn i det här livet, men jag får göra livet drägligt för några orangutangbarn.
Det är verkligen inte det sämsta!

Försov mig idag.
Så det blev inte helt enkelt.
Snabbgenomgången är för
snabb för en sån som mig.



Tur att google finns.

Får per automatik rast med jämna mellanrum i skolarbetet nu. Mobiltelefonen signalerar nämligen om flera budgivningar på Tradera som håller på att gå ut.

Just för tillfället har jag massor med objekt i min bevakningslista. Det mesta är bara sånt jag är nyfiken på, men inte riktigt beredd att slåss för. Det är samlarprylar, vintage, flärd och loppis. Två saker ska jag ha. Kosta vad det kosta vill. Igår kostade det billigt, idag kan det bli värre.

Om en stund ställer jag äggklockan...

Du är mycket intresserad av, vad som pågår i din omgivning. Du gillar att prata med andra (nästan oberoende om vad det handlar om) och att vara med, där "det sker".

Du gillar att ha struktur och ordning i ditt liv. Du använder troligtvis din kalender flitigt för att hålla koll på de saker du skall komma ihåg. Du fattar snabbt beslut – även när det gäller din värdering av andra människor. Därför kan din omgivning uppfatta dig som lite dominant emellanåt.

Du är detaljorienterad och sannolikt en praktisk person, som är intresserad av att ta reda på HUR saker fungerar. Du är resultatinriktad och vill helst göra saker på det sätt du är van att göra dem på.

Du lever dig gärna in i andra människors situation och är snabb att stötta andra om de har behov för det. Du värdesätter känslosamhet och tar ofta beslut utifrån dina personliga värderingar.


Jadå, jodå...

Testa här

En patient frågade idag om jag var färdig med min utbildning till undersköterska nu?

Det var en hyggligt ung patient. Hans avsikt var nog bara att vara artig och intresserad. Jag flinade till som hastigast, och markerade harklande och med glimten i ögonvrån: "översköterska om jag får be".

Doktorn kom rusande (dörren till hans rum stod på vid gavel) och hojtade:

- Min vän, har din mamma aldrig pratat med dig om döden? Det är bra modigt att ställa den frågan till vår verksamhetschef !

Förskjutningen i våra ideal har blivit så påtagliga. Jag mötte för en tid sedan någon som hade Restylain:at sig till en pizzaliknande nuna. När jag frågade varför fick jag till svar att det var åldern. Alla gjorde det i hennes ålder. Ingen ville väl se så himla gammal och sliten ut? Nä, det kan jag förstå, men inte hur man vågar dra på sig infektioner som kan leda till irreversibla pizzautseenden.

Hon var nästan femton år yngre än mig. Och ville se ung & fräsch ut.



Tjejer med botoxläppar, vad vill de se ut som?
Jag ser inget annat än det jag ser nu.
Dvs ett fullkomligt motbjudande ideal.

Känner en yngling som aldrig kan tillstå sina fel. Det är alltid någon annan som är anledning till den reaktion som blir. Konsekvent någon annan. Om det blir slagsmål är det för att någon annan slogs eller "tänkte" slåss, om det visas sura miner så är det för att någon annan surade först, om det blir skrik så är det för att någon annan inte fattar, om det blir hot så är det för att någon annan är dum i huvet, om det blir lögner så är det för att någon annan ljög en annan gång, and so on. Och det går inte att komma runt. Och har aldrig gjort.

Jag vill verkligen förstå vad det egentligen handlar om. Att det är någon form av övergivenhet som ger sig uttryck i dålig självkänsla förstår jag, men inte hur man raderar det. Boosterdoser med bekräftelser tycks inte hjälpa. Har man en djupt rotad känsla av att inte duga, så tycks försvaret kunna bli en rustning av stål.

Jag tycker synd om. Och det är ju heller inget bra. Det blir paradoxalt nog som ett rostskydd. Jag vill ju hellre få det där stålet att rosta, för att kunna slipa och fylla i med nytt starkt och fräscht härdningsmedel. Men hur gör man?

Det skrämmer mig att mitt och vårt rostskydd leder till känslomässiga samarbetsproblem längre fram. För det gör det. Och i vuxenålder så är det så mycket svårare att lirka med.

Åttio barn har tränat att dra sin stråke över fiol och cello hela dagen idag. Och det har jag "lyssnat" på. Förutom att det ingick att lyssna på babbel, fnitter, spring, tumult, meningslösa mobilmelodier och de som trodde sig kunna spela piano i pauserna. Det var förfärligt. Heldagsövningen skulle utmynna i 40 minuters konsert framåt sen em.


Jag förstår över huvud taget inte hur människor orkar vara lärare. Än mindre hur de orkar vara lärare i stråkinstrument. Alla ungar babblar och rör på sig. Och ingen lyssnar på uppmaningar om tystnad.

Antagligen är lärare inga vanliga människor. De måste ha utrustats med tålamod långt utöver det vanliga. Men nog måste det innebära pris och avkall på nåt annat. I gengäld. Jag tror det.

Det kan kanske vara detsamma som mammor & pappor till sminkade tioåringar "saknar". För att inte tala om resten av attributen. Föräldrar som tycker det är okej med sexappeal på sina småflickor är nåt jag inte alls förstår.

Konserten var fantastisk - det skall påpekas. Trots allt ovanstående huvudvärksframkallande, så kunde jag: Tack o lov uppskatta allt fint de framförde.

Har den senaste månaden försökt hålla mig till ett tillfälligt köpstopp.
Det är enkelt. Hur enkelt som helst faktiskt. Och jag tänker fortsätta ett tag till.

Jag vet att en del, kanske ganska många liksom måste ha köpstopp, av ekonomiska skäl. Det här handlar om något annat. Jag är urtrött på grejor. Både de som fyller mina utrymmen och det nya som finns att tillgå. Det liksom kräver mig på luft och svängrum.

När jag kunde räkna till åtta olika stajlingprodukter till håret, tre pågående tandkrämer, fyra inpackningar, otaliga läppstift, fyra foundations, fem mascaror, sju skurmedel, tre blomstergödningar och inte längre får plats med mina kläder i garderoberna: var det dags.

Och det är skönt. Jätteskönt!
Idag blev det en hylla ledig i badrumsskåpet. Närapå i alla fall.
Och det är inga problem i klädbutikerna eftersom hela höstkollektionen verkar vara lila och jag rent av hatar lila kläder.

Jag har saker, grejor, ägodelar och tillbehör i överflöd.
Att handla är att kicka sig en aning.
Det kan jag fortsätta med, men det måste inte vara hygienartiklar, kläder och attribut.

Jag får handla färska snittblommor på fredagarna. Och jag får handla kläder om jag först engagerar mig i vad som finns och kastar något som inte används. Men allt som är förpackat, måste noga tänkas igenom om det behövs och ska handlas in.

Det gör det inte.
På länge.

Allt som redan finns skall återanvändas. Till och med de "gamla" läppstiften.

Han påstod att Roland Cedermark är "vår vän".
Jag gillar förvisso dragspel, men jag gillar inte
hysteri. Fy så hemskt!



Annars fick vi lite prövning idag. Och jag fick
lära mig att den allra första Bondfilmens
orginaltitel är Dr No.

I arla morgonstund hände nåt obegripligt.


Syncope - Skallfraktur - Commotio - Subarachnoidalblödning - Brillenhematom och näsblod.


En del skulle kanske använda hjälm i samband med toabesök?