En sällsamt skön känsla infinner sig alltid när jag har lämnat plasma. I början trodde jag att känslan "bara" var fysisk. Under tid har jag upplevt den på ett annat, större och mer omfattande vis. Jag har s.a.s blivit hög redan innan.

Både kropp och själ kickas av plasmagivningen. Det känns bra att gå dit, att vara där och insatsen fyller mig med glädje varje gång. Känslan av att göra nåt vettigt i ett större sammanhang och under tiden bli pysslad med i det lilla, är en svårslagen vardagsupplevelse. Förutom att hela grejen även betalar sig. Pengar som jag har sett som en slant till något extra. Gärna en utsvävning i onödiga skor. Pengar som jag får slösa hejt vilt med. Pengar som en skänk från ovan. Till skor som jag inte behöver skämmas för om de bara blir stående och ägda utan att tjäna som underlag. Jag har gett för att slösa eller hur det skall betraktas i backspegeln.

Nu går vi in i en annan era. Plasmagivningen och mitt handhavande med avkastningen. Jag ska må bra på helt andra grunder av att få lämna 821ml plasma var fjortonde dag.

I somras flyttade det in en ny teve i mitt hem och med den följde en (vad-heter-det?) digitalbox. I vanliga fall är jag ingen tv-freak. Det är utvalda program eller inget alls. Att zappa sig fram mellan kanalerna ger mig bara ångest och värk från topp till tå. Digitalboxen fick mig ändå att sitta still då, regniga sommardagar och jag blev bekant med för mig helt nya kanaler.

Det blev som ett gift - att få se Orangutangerna på Borneo!



Från och med nu lämnar jag plasma för att skicka ersättningen till BOS.

Jag vill gottgöra för vad andra (idioter) ställer till med i regnskogen.
Orangutanger är trädklättrare. Utan skog dör de ut. Och har de inte redan skövlat eller bränt ner, drar "man" sig inte för att vare sig attackera mödrarna eller deras ungar handgripligen, eller ha en orangutangunge som kuttersmycke i en kedja på gården.

Detta fantastiska projekt som jag har följt på en av digitalkanalerna visar rehabiliteringscenter för orangutanger i alla åldrar och modeller på Borneo och andra öar runtomkring. En del av orangutangerna är så sargade att de kanske aldrig kan flytta ut i vildmarken igen, medan andra får lära sig att bli fullvärdiga orangutanger igen. Allt på ett miljövänligt vis där inhemsk personal är viktigast. Man anlägger naturreservat och fruktodlingar för egen försörjning åt aporna förutom återskapande av regnskog och annan trädplantering.



Så, nu är det slut på slöseriet. Nu ska mina plasmapenningar direkt till Borneo istället för de ytligheter som har pågått. Om det är möjligt att underlätta det enastående arbete som de fantastiska människorna gör för orangutangerna där, så vill jag bidra. Adoption är förstås en symbolisk insats, men den känns bra. Jag fick aldrig några egna barn i det här livet, men jag får göra livet drägligt för några orangutangbarn.
Det är verkligen inte det sämsta!