Rostkyddare
Känner en yngling som aldrig kan tillstå sina fel. Det är alltid någon annan som är anledning till den reaktion som blir. Konsekvent någon annan. Om det blir slagsmål är det för att någon annan slogs eller "tänkte" slåss, om det visas sura miner så är det för att någon annan surade först, om det blir skrik så är det för att någon annan inte fattar, om det blir hot så är det för att någon annan är dum i huvet, om det blir lögner så är det för att någon annan ljög en annan gång, and so on. Och det går inte att komma runt. Och har aldrig gjort.
Jag vill verkligen förstå vad det egentligen handlar om. Att det är någon form av övergivenhet som ger sig uttryck i dålig självkänsla förstår jag, men inte hur man raderar det. Boosterdoser med bekräftelser tycks inte hjälpa. Har man en djupt rotad känsla av att inte duga, så tycks försvaret kunna bli en rustning av stål.
Jag tycker synd om. Och det är ju heller inget bra. Det blir paradoxalt nog som ett rostskydd. Jag vill ju hellre få det där stålet att rosta, för att kunna slipa och fylla i med nytt starkt och fräscht härdningsmedel. Men hur gör man?
Det skrämmer mig att mitt och vårt rostskydd leder till känslomässiga samarbetsproblem längre fram. För det gör det. Och i vuxenålder så är det så mycket svårare att lirka med.
Oj, nu gav du mig en insikt! Känner ju igen mig i ynglingen. Har kört samma race, åtminstone när det gått. Visst bottnar det i taskig självkänsla. Att tvingas erkänna att man gjort ett misstag är ju att erkänna att man inte är bäst och då är man ju dålig...... och det är ju det man strider med. Kan väl säga att det blir bättre med åren. När man upptäckt att inget hemskt händer fast man måste erkänna att ja, det var mitt fel/jag gjorde fel. Men slipper man erkänna, slipper man också våndan med sig själv; klarar jag av att stå för, och argumentera för det jag gjorde? För det handlar väl till syvende och sist om att man vill fortsätta vara omtyckt av den/de som har åsikter om det man gjort och man är helt enkelt rädd att hamna i dålig dager. Bot? Förmodligen samma som du gör; bekräftelse och att söka lirka fram sanningen och hjälp till insikt att man duger trots misstaget. Tror dock att det faktiskt blir lättare med åren, i takt med en bättre självkänsla och större självinsikt.
Tina - det är STORT att Du delar med Dig. Mitt inlägg var ett exempel som jag på nåt vis får hantera. Och som jag ändå tror på en framtid inför. Det finns vuxna jag är mer bekymrad för. Eller de bekymmer som gör mig illa, är att de som känner och beter sig såhär tar sig friheten att döma mig genom sin egen känsla av att vara "dålig". Jag gillar inte att bli utsatt på det viset. Särskilt inte när jag satsar och även påpekar varma fina känslor. Att jag skiljer på person och handling. När jag påpekar att jag själv vet hur svårt det är att vara människa. Eller att det rent av är tur att vi är människor med fel o brister, för om vi vore felfria vore vi ju robotar. Trots att jag markerar min inställning får man ibland uppleva folks avståndstagande mot bättre vetande. Det är läskigt. Framförallt att inte bli trodd på som förlåtare, beundrare, styrkegivare och vän. Större självinsikt blir det ju med åren, men inte säkert självkänsla. Somliga koketterar med sina mörka sidor. Och fortsätter bevaka revir med svartvitt förhållningssätt alltjämt som de underblåser sin övertygelse om vad "andra tycker", utan att fråga. Jag har mist två riktigt goda vänner pga det ohållbart ojämlika i våra relationer. Jag tror att Du Tina är en kanontjej. Var stolt över Dina insikter. Det ÄR en prövning den här resan, men vi måste ju som Du, ta eget ansvar för att den ska växa sig fri och stark.
