Åttio barn har tränat att dra sin stråke över fiol och cello hela dagen idag. Och det har jag "lyssnat" på. Förutom att det ingick att lyssna på babbel, fnitter, spring, tumult, meningslösa mobilmelodier och de som trodde sig kunna spela piano i pauserna. Det var förfärligt. Heldagsövningen skulle utmynna i 40 minuters konsert framåt sen em.


Jag förstår över huvud taget inte hur människor orkar vara lärare. Än mindre hur de orkar vara lärare i stråkinstrument. Alla ungar babblar och rör på sig. Och ingen lyssnar på uppmaningar om tystnad.

Antagligen är lärare inga vanliga människor. De måste ha utrustats med tålamod långt utöver det vanliga. Men nog måste det innebära pris och avkall på nåt annat. I gengäld. Jag tror det.

Det kan kanske vara detsamma som mammor & pappor till sminkade tioåringar "saknar". För att inte tala om resten av attributen. Föräldrar som tycker det är okej med sexappeal på sina småflickor är nåt jag inte alls förstår.

Konserten var fantastisk - det skall påpekas. Trots allt ovanstående huvudvärksframkallande, så kunde jag: Tack o lov uppskatta allt fint de framförde.