Uppe 07:15 en söndag. Ja, det gick inte att ligga vaken längre. Det är konstigt hur man kämpar emot när sömnlösheten tar sitt grepp om en. Hur man ger sig till att vänta ut den. Hur man får för sig att om man bara ligger si eller så, tänker på något annat, slappnar av och försöker, så ska det ordna sig. Så ska man somna. Pyttsan. Tankarna blir som ett skådespel. Ett drama. Som en film. Man både känner, upplever, ser och hör. Man har alla rollerna själv inklusive regissörens.

För en tid sedan gav jag mig. Och gick helt osövd upp vid tvåsnåret. Det kändes befriande. Jag kunde verkligen släppa maran. Det blev både thé, kaffe och något att äta. Nattradion skvalade i närheten. Jag producerade mer vid arbetsdatorn än jag hade gjort på länge. Det var som att själslivet inte kunde annat än bryta sin nedåtgående spiral pga aktivitet. Morgonen kom så sakteliga och jag kände mig pigg och okrossbar när jag i arla morgonstund cyklade iväg till jobbet. 

Det fungerade en stund, på förmiddan i alla fall. Sen blev det rena sjukan. I kroppen.
Tankarna hängde med, men jag fick ont överallt. Kroppen svullnade och lederna strejkade. Huvudvärken var som en hjälm av järn. Illamående och yrsel. Det blev liksom en baksmälla av sällan skådat slag. Min fysik vägrade vara fortsatt vaken.

Så, inatt har jag räknat får. Och legat, om inte still så i alla fall kvar. För att fylla kroppskvoten med vila och därmed vara i ett med nattmaran. En pina kan jag lova.

Å andra sidan orkar jag förhoppningsvis vara med idag, när den här söndagen tar fart. 

Och inbillningen kommer om att: jag är mycket starkare än man kan tro.
Godmorgon!