Det är upplopp för distriktssköterskeeleverna nu. Och alltså ingen idé att klaga. Det har snart gått 2½ år med dubbel och trippelarbete vad gäller kneg och skola och det har ju funkat. Grädden på moset i form av tossig morsa, kontaktfamiljsuppdrag, två kokböcker och nu senast jourtjänstgöring som amatörneurolog kväll o natt har ju oxå klaffat. Jag kommer naturligtvis att klara två månader till. Dvs klara min D-uppsats. En narrativ intervjustudie med induktiv ansats och kvalitativ innehållsanalys. Jag vet knappt vad orden betyder...



Men imorgon blir jag delvis varse. Då startar intervjuerna. De har jag känt förväntan inför länge, men troligen måste vi av etiska skäl låta mig ta ett steg tillbaka och "bara" lyssna. Istället får jag sköta transkriberingen. Något som jag tidigare trodde var a piece of cake. Nädå, en timmas intervjumaterial lär, enligt världens all (svensköversatt) facklitteratur ta mellan 4-8 timmar att skriva ner. Då har man inte kalkylerat tiden som går åt att först lyssna igenom intervjuerna ett par gånger. Okej, NU får jag veta att jag lever.