Har haft några timmar med tossiga morsan ikväll. Veckohandling. Tidningsrens. Genomgång av post. Check av städning, växter, tvätt och balkong. Och, försök till samkväm. Det går si och så. Hon är ganska skojig in emellan. Men, så är hon ganska lessen och rädd också.

Hennes fem barn kom ju i två kullar. Hennes yngsta och äldsta döttrar är döda sedan många år. Mig tilltalar hon "som om" jag var hennes äldsta och det brukar fungera ganska bra. Det kan stundom till o med bli lite lustigt, när hon pratar "om" mig, till mig. Eller när hon frågar "om jag hört nåt från Maria".

Vi skrattade i alla fall. Och hon mumsade på lite godis som jag hade köpt. Det blir mest redovisning om vem som rör sig utanför när vi samkvämar på det viset. Jag får veta att skatorna är så tysta och städade. Att igelkotten kommer varje kväll. Att nån unge i lekparken skriker och så lutar hon sig mot rutan sådär som gamla människor gör. För att förtydliga att det de berättar, finns där ute.

Precis när jag tyckte att vi hade det rätt så bra, så kom frågan:

- Var är barna då?

- Vilka barn mamma?

- Du förlöjligar mig när du säger sådär!

- Nej, jag undrar vilka barn det är och vad det är som oroar dig?

- Jag tycker att de ska komma in nu. Det blir snart mörkt och det kan finnas fulla killar ute på kvällen.

- Jo, jag förstår att du blir orolig. Vilka barn är det som vi ska ropa in?

- Det är Maria & Teresa. Eller i alla fall den lilla.

- Hur tänker du nu?

- Det är så konstigt att jag aldrig var rädd när Ni var små, men småflickorna är jag orolig för varje kväll.

- Vad vill du få in dem för?

- Jag ska väl laga lite mat åt dem och sådär...

- Är du rädd att du inte klarar det?

- Ja, jag kanske inte klarar av att ha småbarn längre...