Ungdomarna är här. En frisk fläkt i mitt annars "så" semibedagade liv. Vad vore man utan yngre generationer? Vad än jag för upp på agendan när de är här, så har de lösningen. Helt obegripligt. Som alldeles nyss. Det spelades ett fragment av en åttiotalsdänga på tv och jag hann bara skrika till, så tog den slut. Inte en suck att jag hade kunnat gissa låten, det var för kort. Möjligtvis nynna någon takt, men inte mer.

Då hände nåt jag inte visste fanns. Ungdomarna skakade liv i sina mobiltelefoners blåtand, teveprogrammet spolades bakåt, telefonerna riktades mot högtalarna och fragmentet spelades upp igen.

Hokus Pokus - så kom ett svar på telefonenrnas internet. WAX - A bridge to your heart!

Ålder och kön till trots hör jag även jag till klungan som har svårt för de sk lattemammorna. Och för all del även lattepappor. Alex Schulman skriver att det framförallt är en yngre mansgeneration som inte försmäktar lattegenerationens olater vi andra ibland utan valfrihet tvingas respektera. Tex att den trendiga kostymfarsan la sitt barn på soffan bredvid igår, på matstället och inte bara bytte blöja och skötte barnets hela bakdelshygien med våtservetter och torkpapper utan även la resterna av sin aktivitet på bordet. Alltmedan trendmamman inköpte maten de sen skulle förtära på samma ställe.



Jag har också svårt för den här gängkulturen det innebär när många föräldrar med minst lika många barnvagnar fullkomligt invaderar ett ställe, tex ett fik - dit vi andra kanske har gått just för att hämta andan och slippa utsättas för en massa oljud. Jag menar inte att inte alla ska ha samma rätt till uteställen, fika, mat och umgänge, men jag finner det konstigt varför man sågärna vill avnjuta sin första tid med barnet genom att bunta ihop sig i flock. Det är väl ingen ro? Och det är väl absolut inget gyllene tillfälle att knyta an till sitt barn?



Det kan förstås bero på att min arbetsplats geografiskt sett finns mitt i city, att jag tröttnar på alla barnvagnar. Särskilt när de framförs i bredd. Ibland så många som fyra. Vad vill man markera då? Mest tröttsamt är ändå det psykiska. Inte att jag får väjja, eller rent av stanna upp och släppa fram alla dessa korteger. Det som tar mest av min energi är när jag möter framåtvända vagnar eftersom det berättar så mycket för mig om föräldern.

Det första året i barns liv handlar om att knyta an. Barnet är helt beroende av sin "vårdgivare". De kan under inga som helst omständigheter tänka att: "ingen fara, det är mamma eller pappa som skjuter den här vagnen". Och de har under inga som helst omständigheter behov av att titta sig omkring. Det enda barn under sitt första år frågar efter är sitt värddjur, den som är förutsättningen för fortsatt överlevnad, den som vakar över alla eventuella faror och den som ska se till att kärlek strålar in i ögonen alla vakna timmar, minuter och sekunder.  

Dessutom blir man tjock av kaffelatte...

Kerstin Thorvall är död.



Så stort avtryck hon har gjort i mig, jag är henne evigt tacksam för alla böcker och artiklar, För hennes integritet med samtidig gränslöshet, hennes frispråklighet om kvinnlig sexualitet, hennes delgivning om rädsla och kanske framföallt hennes många beskrivningar om ångest. Jag har speglat mig i hennes texter. Och beundrat hennes mod. Hon har haft mycket stor betydelse i min inre resa.

Vila i frid Kerstin Thorvall

Tillägg dagenefter:"... I denna magnifika självupptagenhet föddes en viktig litteratur som oavlåtligt luktar människa..." skriver Åsa Lindeborg i Aftonbladet Precis så. Bättre kan det inte sammafattas. Hon skrev så som det var, som hon upplevde, kände och var tvungen att handskas med sitt liv. Läser på nåt annat håll att hon avslutade livet på demensboende. Arg och naturligtvis emotionellt utblottad. Av hjärtinfarkt. En klen, men ändå: tröst. Det fanns en ände. Är så glad att jag skrev brev till henne på 80-talet. Jag tror hon tog det till sig. Var hon narcissist som artikeln påpekar, så var det rätt att skriva. Och förresten för oss båda. Jag var tvungen låta henne känna min kärlek efter all identifikation.

Under slutet av 1990, och i uppstarten av 2000-talet uppsöktes flera medium. Flitigt. Det tittades i spelkort, i Tarot, händer och i kulor. Några av dem uppsökte jag flera gånger. Det var spännande. Jag var sökande och de kanske hade vägledning. En påstod att jag själv hade gåvan. Att jag också var en slags häxa. Att jag skulle ta det till mig och våga släppa fram det synska. Att min perception var en begåvning. I efterhand har det visat sig att samma person såg in i min framtid på ett korrekt vis. Det var ju också därför hon fick mitt förtroende flera vändor. Hon berättade om mitt nuet som om hon var en del av den. Somligt kan man inte gissa sig fram till och därför valde jag att tro på någon sammansatt begåvning hos henne. En klar inspiration.


Jag har dock ingen egen ambition att bli spåkärring. Det räcker så bra med det som känns. Inte så sällan får jag någon slags förkänning eller vägledning eller vad det nu är. Jag vet ibland utgången utan att ha ansträngt mig. Det som är typiskt de gångerna är att jag inte ens har funderat. Det liksom bara kommer till mig. I stort som i smått. En slags ambivalens väcker tanken. Något som får mig att stanna upp, avvakta och pröva idén igen. Det är tydligast när jag från start varit osäker, men ibland stärks jag av övertygelsen det för med sig.

Dessvärre är det inget som går att frammana. Finns magkänslan så gör den, finns den inte tolkar jag att båda utgångarna är lika givande på var sitt vis. Att mitt egna val är det rätta.

Det här är en tillgång. Synd bara att den inte finns med mig jämt. Att jag kan plocka fram den som ett litet schema eller karta hur dagen skall levas. Med svarta plumpar och varningar för hur det kan bli om jag väljer fel väg. När risken är överhängande att upplevas som energitjuv med huvudvärksutgång. Ett epitet jag absolut inte kan tänka mig att vara bilden av.

När jag bokar en tid hos tex tandläkaren brukade jag känna mig förarglig om tiden de erbjöd inte passade, och då gärna förklara varför: "tyvärr, jag är i Skövde på tisdagar" eller "nej tyvärr, jag har själv telefontid på förmiddagar". Det är ett otyg och direkt ointressant för den som bokar! Ja eller nejtack är det enda som behövs.

Vi som arbetar med bokning, kanske speciellt inom vården, men även hos andra serviceyrken upplever en ständig strid på kniven för att både få serva och kunna serva. Man vill inte ha obokade tider, men heller inte för många dubbelbokningar. Gör jag i egenskap av proffessionell den bedömningen att "detta måste tittas till och ganska kvickt", så erbjuder jag kanske till och med en tid som så att säga inte finns. Att då mötas av högläsning ur agendan innebärande diverse förklaringsmodeller om födelsedagar, begravningar, bilbesiktningar, resa hit o dit, barnpassning och bokade tider hos andra omsorgsgivare blir bara tradigt.

Aldrig mer ska jag skämmas för att säga "nejtack, den tiden passar inte".
Och det ska ingen annan heller.

Har säkert nämnt det någon gång förut, om min fobi för fönsterkuvert. Och, när det var som värst: hela generella postfobin. Vilket även inkluderade dunk i brevinkastet, post på hallgolvet och gäll telefonsignal. Så som all typ av ångestfobi genererade de där tillfällena ett konstalt konstaterande om att NU skulle jag inte få luft längre. NU skulle jag bli tokig på riktigt. NU kom "de" på mig. Få ångesttyper är rationella, om ens någon. Det handlar "bara" om regelrätta kabelbrott på emotionella ledningar. Tack och lov kunde jag ta tillbaka makten och idag känns det de flesta dagar snudd på genant för vad som pågick då. Lindrar och förklarar för mig själv att depression har många skepnader.



Fobierna ska inte få makt över mig igen, men plötsligt insåg jag en varning ikväll. Jag sprättar min post dagligen. Jag arkiverar, betalar, skriver minneslappar och svarar på brev helt enligt regelboken. Däremot börjar mail i alla inkorgar spöka med mig. Det är inte SPAM, det är inte reklam och det är definitivt inte till mig personligt skrivna  mail som suger energi och hotar om demoner. Nej, det är de som jag inte vill och inte orkar läsa just precis nu. De som kräver mig på engagemang som jag inte har och knappt ens vill mobilisera. Såna mail som jag måste "leva upp till" och försvara mitt anseende inför. 

Mailkorgarna öppnas av någon slags naiv nyfikenhet - som: "nu ska vi se vad inkorgen innehåller för spännande" och inser att den så att säga också kan innehålla fönsterkuvert. 

Det är tidens anda. För alla och jag måste vara på min vakt nu. Man ska ge allt överallt och vara duktig, hinna massor, visa upp husmorstalangerna, underhålla kvinnliga attribut, vattna orkidéerna, baka, hälsa glatt på grannarna, uppskatta chevré, hänga med i teve och annat mediautbud, placera stålar i fonder, inreda hemma, sminka sig med mineralpuder, upptäcka bästa antirynkkrämen, eftersträva fitness, gå på yoga, i terapi och i värsta fall: gå på afrikansk dans.

Och så ska man föra intellektuella mailkonversationer. Om man bara lyckas hålla sin begynnande mailfobi stången.

Ett nytt liv är under tillverkning. Inget marsipanbarn som på bilden utan något mycket bättre: en riktig prinsesstårta, tror jag. Föräldrarna borgar för det. De har de rätta ingredienserna. Och jag ska få ett nytt epitet: jag ska bli gammelfaster. I augusti dessutom. Det blir bra det. Lejonen i den här släkten blir en stor stark flock.

Kommer såväl ihåg hur förväntansfull jag var när den här bebisens mamma var på gång. Den första bebisen i vår släkt. Ett underbarn såklart. Och charmig som få.

Tossiga morsan babblade häromsistens om hur hennes son kanske skulle bli farfar snart. När jag frågade om hennes sonson skulle bli pappa fräste hon ifrån att det ju var "den där söta tjejen" och hennes snygga pojkvän som var de som skulle nedkomma. Jojo, hon har öga för snyggingar hur tossig hon än är. Och det var ju sant faktiskt. Hon är inte så tossig som man kan tro. Förutom att det ju är morfar hennes egen son ska bli och inget annat, än sålänge.

Och jag, hennes dotter - ska bli stickerska inom kort. Igen. Och fortsätta vara virkerska, brodererska och längtansfull faster Mia.

Mänskliga reflexer i all ära, men när man känner att de reagerar och ändå inte korrekt har man ju inte värst mycket nytta av dem. Som imorse. Hämtade en stol från köket till mitt arbetsrum, som under förflyttningen stötte till min största frukostmugg till bredden fylld med varmt kaffe & mjölk. Trots att reflexerna mycket tydligt berättade vad som höll på att hända, var det stolen jag räddade. Att muggen gick sönder spelar absolut ingen roll.

Då är det värre att den vita soffan stod i vägen...

Hos Willys kunde storebror inte låta bli att påpeka hur billigt lösgodiset var. Och jag höll med, 37:90kr/kg måste väl anses som ett billigt godispris, men jag påpekade samtidigt att det framförallt är skräp man betalar för. Att godiset inte innehåller annat än konstgjort elände. Han ville köpa och jag lät motargumenten hagla.

- Men det är ju gott! hojtade han till.


De fick inte så mycket i volym räknat, i sina påskägg boysen. Hade jag prutat på omsorg och kvalitetstänkade och istället köpt från tex karamellkungen, så hade de fått drygt åtta kilo godis att förgifta sig med. Hade jag varit snål på priset hade de alltså fått mycket större volym än vad de nu fick. Och brydde jag mig inte om dem, hade jag förstås inte jagat rätt affär för att uppfylla förväntingen om godis till påsk. För mig är det skillnad på skit och pannkaka, men hur ska man få barn att fatta det? Och hur ska man få människor att ta till sig hur ohälsosamt det faktiskt är att vi per person i lilla sverige smäller i oss 17kg godis varje år!?

Jo, man kan börja med att läsa hos den förståndige 17-åringen Joakim Olsson. Han har för avsikt att syna och peka på vilket fusk det är med vad vi stoppar in i våra brödlådor.  Med särskilt fokus på skolmaten. Och nu till påsk har han gjort ett fantastiskt inlägg om just godis och alla otäckheter det innehåller.

Hade jag tidigare haft kännedom om att det finns ekologiskt och tillsatsfritt godis, så hade boysen säkert fått lite av det i sina påskägg, fast det kommer ju fler tillfällen. Sjölunda Gård Ekogrossisten saluför godis under märket Ekorren. Ett godis helt ekologiskt och fritt från konserverings och andra tilltatsämnen och det har enbart sötats med oraffinerat rörsocker. "I våra påsar finns inte ett spår av konstgjorda färg- eller smakämnen. Inga syntetiska sötnings- eller konserveringsmedel. Inga konstigheter – bara 100% naturligt gott".

Jag ämnar inte ha dåligt samvete fastän det pockar på. Mitt val av påskgodis var av kärlek. De fick det vi av tradition sysslar med i det här landet till påsk, men det fick lov att bli garanterat giftfritt. Jag är helt säker på att andra i boysens nätverk ser till att de får i sig kemi från den billigare skolan. Själv har jag inte ens fått en puss i påsk.

Kom att tänka på en gammal bekantskap och hur vissa personer, händelser och uttryck bara fastnar. Det var en till åren riktigt kommen dam, vars yrke jag vare sig före eller efter det har stött på. Hon hade nämligen gjort sina dagsverken som biografpianist under stumfilmens tid. Det var en alldeles ljuvlig liten gumma som vid exakt varje möte, och till exakt alla människor berättade på pricken exakt samma sak.



Det var information om sin far. Att han var magister  i språk på ett visst läroverk. Att han var duktig, populär och behärskade många olika språk. Och så avslutade hon alltid med:

- Ja, även i lite latin .... Nemo Saltat Sobrius.... så skrattade hon och la till: det betyder "ingen dansar nykter".

Jag är så glad för att jag fick träffa henne. Vi hade inga egentliga utbyten med varann och ändå gjorde hon så starkt intryck. Hon blev som en förebild trots att hon aldrig hade avsikten att bli ihågkommen. Hon var så glad. Och så tacksam för sitt liv. Det var en sann nuetmänniska. Som gladdes i det lilla. Det är i runda slängar 20 år sedan detta utspelades och ändå sitter allt omkring henne som berg i mitt minne. Det betyder nog något.

Var med om en slags instudering av mig igår. En intervju i all sin enkelhet - eller komplexitet, förstås. Klurigt. Jag fick tänka efter ordentligt. Var en aning rädd att svara fel. Ville göra gott intryck. Det gick nog bra. Eller, det vet jag att det gjorde. Bekräftelse på det är uttalad.

En sak som däremot inte alls var svårt att svara på, var hur jag förhåller mig till alkohol. Spontant och utan krusiduller informerade jag om min kärlek till rött vin. Samtidigt som jag underströk hur tråkigt måttlig jag är. Att det inte blir så många avsmakningar som jag kanske skulle behöva därför att jag inte riktigt är typen som bara tar mig ett glas eller två fast jag borde. De log, för att inte säga skrattade. Kanske såg jag törstig ut.

Den saken har jag ändrat på idag. Den här påskhelgen kör jag på omåttlighet. Ska försöka fylla depåerna. Eller nåja. Jag var ändå 36 år fyllda innan jag drack ur ett helt glas vin. Ikväll har jag klunkat i mig tre.

Rött vin och bra musik. Det smakar mera.

Och jag struntar fullständigt i att de under kvällen har ringt både från 70 och 80-talet för att de vill ha tillbaka sin musiksmak. Är man torsk så är man.

Hela mars - fyra veckor, har gått.



Hur kan tiden försvinna så fort?

Det där med märkesfixerade människor har alltid gjort mig så sorgsen. När man via olika statussymboler uppmanas att se och höra dem som tycker att det är en relevant markering. För mig finns ju inget simplare och mer opersonligt. Ofta upplever jag istället aversion. Effekten blir omvänd. Jag ser, men inte det som är tänkt att jag ska se eller i värsta fall avundas och kanske uppskatta.

Som de där fjomparna som beslagtog hela ostdisken på NK idag. Först en urfjompig kvinna som smakade sig igenom så många sorter att man till slut förstod att den där ostbrickan hon pratade om, egentligen serverades precis där på plats. Och med tanke på det lilla hon till slut köpte, så var analysen inte tokig. Och sen han med Amex...

Han som precis lika gärna kunde ha varit en hon. I alla fall med tanke på fåfängan. Han viftade inte bara med vilket kort han skulle betala, utan även till vad denna ost - som han sökte - skulle serveras. Kastanjer minsann. Men fy fan för kastanjer! Och särkilt fy fan att förstöra en god ost till nåt så bedrövligt. Han lät oss andra i kön, mycket tydligt förstå hur hans matvanor såg ut. Han hade tröttnat på sin husmanskost.

- Jag har tröttnat på Chevré förstår du... jag söker nåt annat... nåt mer spännande.

Vem bryr sig. Det är ju inget annat än pinsamt när en fullvuxen och till tänderna tillrättalagd man (snygg dessutom), med amexkortet i ena näven och kastanjerna i den andra, och med läpparna fulla av Elisabeth Ardens´åttatimmas klämmer ur sig nåt dylikt. På en millisekund gjorde han en pannkaka. Det som var tänkt att imponera blev till ironi och humor. Plötsligt såg jag istället Basil Fawlty, och det var nog inte meningen.

På väg hem ut från Stockholmsområdet uppenbarade sig nyss det bästa vårtecknet. Fyra gånger till och med. Fåglar som flyger i plog. En gång såg jag verkligen att det var svanar, de andra gångerna gissade jag på gäss.



Jag kan ha fel samtliga gånger, men jag har inte fel i att de anlände. Och det bästa av allt: att de lovade att nu är det över, för den här gången.