Det där med märkesfixerade människor har alltid gjort mig så sorgsen. När man via olika statussymboler uppmanas att se och höra dem som tycker att det är en relevant markering. För mig finns ju inget simplare och mer opersonligt. Ofta upplever jag istället aversion. Effekten blir omvänd. Jag ser, men inte det som är tänkt att jag ska se eller i värsta fall avundas och kanske uppskatta.

Som de där fjomparna som beslagtog hela ostdisken på NK idag. Först en urfjompig kvinna som smakade sig igenom så många sorter att man till slut förstod att den där ostbrickan hon pratade om, egentligen serverades precis där på plats. Och med tanke på det lilla hon till slut köpte, så var analysen inte tokig. Och sen han med Amex...

Han som precis lika gärna kunde ha varit en hon. I alla fall med tanke på fåfängan. Han viftade inte bara med vilket kort han skulle betala, utan även till vad denna ost - som han sökte - skulle serveras. Kastanjer minsann. Men fy fan för kastanjer! Och särkilt fy fan att förstöra en god ost till nåt så bedrövligt. Han lät oss andra i kön, mycket tydligt förstå hur hans matvanor såg ut. Han hade tröttnat på sin husmanskost.

- Jag har tröttnat på Chevré förstår du... jag söker nåt annat... nåt mer spännande.

Vem bryr sig. Det är ju inget annat än pinsamt när en fullvuxen och till tänderna tillrättalagd man (snygg dessutom), med amexkortet i ena näven och kastanjerna i den andra, och med läpparna fulla av Elisabeth Ardens´åttatimmas klämmer ur sig nåt dylikt. På en millisekund gjorde han en pannkaka. Det som var tänkt att imponera blev till ironi och humor. Plötsligt såg jag istället Basil Fawlty, och det var nog inte meningen.