Kom att tänka på en gammal bekantskap och hur vissa personer, händelser och uttryck bara fastnar. Det var en till åren riktigt kommen dam, vars yrke jag vare sig före eller efter det har stött på. Hon hade nämligen gjort sina dagsverken som biografpianist under stumfilmens tid. Det var en alldeles ljuvlig liten gumma som vid exakt varje möte, och till exakt alla människor berättade på pricken exakt samma sak.



Det var information om sin far. Att han var magister  i språk på ett visst läroverk. Att han var duktig, populär och behärskade många olika språk. Och så avslutade hon alltid med:

- Ja, även i lite latin .... Nemo Saltat Sobrius.... så skrattade hon och la till: det betyder "ingen dansar nykter".

Jag är så glad för att jag fick träffa henne. Vi hade inga egentliga utbyten med varann och ändå gjorde hon så starkt intryck. Hon blev som en förebild trots att hon aldrig hade avsikten att bli ihågkommen. Hon var så glad. Och så tacksam för sitt liv. Det var en sann nuetmänniska. Som gladdes i det lilla. Det är i runda slängar 20 år sedan detta utspelades och ändå sitter allt omkring henne som berg i mitt minne. Det betyder nog något.