Tossiga morsan har alltid varit liten. Eller i alla fall kort i rocken. Det där med längd är ju inget man med ålder får stoltsera med direkt. De allra flesta blir kortare. För min egen del är det bara tacksamt. Jag är inte längre längst. För varje tappad millimeter känner jag mig tillfreds.

Ska tossiga morsan däremot fortsätta sin resa neråt, sorterar hon snart under benämningen kortväxt. Det är bara 152cm kvar av henne nu. På så vis är det väl inte underligt att hon går sakta. Hon tar så korta steg.

Mot alla odds gick tanten med på att låta rollatorn följa. Och tur var ju det. I slutet på förmiddan fick den begagnas som rullfordon. Jag fick helt enkelt sätta henne på hyllan och skjuva henne framför mig. Om vi nånsin skulle komma i tid och bli färdiga. Det gjorde henne inget. Hon var trött i de korta benen.

Fast imorse träffade vi, en till mig bekant mansperson utanför sjukhuset.  Man kan säga att morsan äntligen fick någon att titta rakt in i ögonen. En på samma nivå. Hon hade kört sin rollator utan protest framför sig tills dess. Vi stannade till och började småprata. Plötsligt märker jag hur tanten skjuter rollatorn åt sidan, vickar på höften, kör ner händerna i sina byxfickor och väser till mig:

- Nu är det din tur att dra med den där...