Gud vad trött jag är på´na, tossiga morsan.
Vid flera tillfällen i veckan har hon skällt ut mig efter noter, för att jag försiktigt påtalat att det är påsk snart och att det kunde passa sig att hon tog fram något påskaktigt att pryda sitt hem med. Vadå då! är hennes standardsvar och sen kommer harangerna om att hon minsann vet när helgerna infaller osv. Och nu sitter vi här på varsitt håll och konstaterar att det är påsk och något påskpynt har då inte kommit fram. Hos henne i alla fall. Och jag har dåligt samvete.



Det hade underlättat om hon hade stuckit iväg till Blåkulla en sväng. Så hade jag sluppit det här samvetet som nu kommer att kräva mig på energi i flera dagar. För att jag borde ha gjort både det och det. Och kanske framförallt för att jag känner mig tvungen att ställa till med någon påskaktig bjudning.